Hand i hand

Social rättvisa och ekonomisk lönsamhet ses ofta som motpoler. Politik som gynnar social rättvisa anses vara betungande för samhällsekonomin, medan sådant som stimulerar ekonomin, till exempel att sänka förmögenhetsskatten, inte nödvändigtvis gynnar social rättvisa. Men det finns samhällspolitiska möjligheter att samtidigt gynna social rättvisa och ekonomi. Ett exempel är utbildningspolitiken. Ju mera man strävar efter social rättvisa när det gäller utbildning, det vill säga strävar efter att ge barn med olika bakgrund samma möjligheter att utbilda sig, desto bättre för samhällsekonomin. Men det räcker inte att bara öppna vägen genom till exempel gratis utbildning. Att ge alla barn samma möjligheter betyder mera än så, eftersom alla barn inte får det grundläggande stöd de behöver för sin utveckling i sina hem – de har ingen som håller dem i handen.

Det finns tungt vägande forskning som visar att genom att stöda särskilt utsatta barn via satsningar på föräldrastöd, småbarnspedagogik och förskola har man mycket att vinna. Idén kunde sammanfattas så här: universell tillgång till småbarnspedagogik för alla, och särskild uppmärksamhet på diversitet – det vill säga att stöda barn från olika kulturer, med olika behov, och från olika socioekonomiska situationer att utvecklas i samma takt som sina kompisar.

En av de ekonomer som talat för att stöda de tidiga åren är James Heckman från University of Chicago. Han tog emot det prestigefyllda priset i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 2000. Hans arbete har fokuserat på det samhällsekonomiska utfallet av att satsa på humankapital. I många år har han tillsammans med sina kolleger sökt svar på frågorna: när startar utvecklingen mot ojämlikhet? Lönar det sig att minska på ojämlikhet genom att satsa på utbildning? Hur riktar man bäst de begränsade resurser som samhället har till förfogande?

Heckman konstaterar att ingen har personlig kontroll över till vilken familj man föds. Vägen till ojämlikhet startar före födseln. Skillnader i utgångsläget ger livslånga konsekvenser på utbildningsnivå, framgång, hälsa och livslängd. Men det måste inte vara så.

Det finns faktorer som man kan påverka, och Heckman sammanfattar det så här: att investera i omsorg och småbarnspedagogik för barn i åldern noll till fem år stöder den individuella utvecklingen, minskar på behov av specialundervisning senare, ökar sannolikheten för god hälsa, minskar risken för kriminalitet och minskar på erosionen av begåvningspotential. Han vågar sig rentav på att påstå att avkastning för denna investering är mellan 7 och 10 procent på årsbasis. Han konstaterar också att en kombination av direkt stöd åt barnet via dagvård och förskola och stöd för det tidiga föräldraskapet är den klokaste investeringen. De tidiga satsningarna bör sedan följas upp av satsningar på grundskola, andra stadiets utbildning och högre utbildning. En klok politik är sådan där social rättvisa och samhällsekonomi uppmärksammas samtidigt, går hand i hand.