Populister är vi allihopa

Plötsligt säger både politiker och journalister att de är populister. Vad handlar det om? Är populismen den nya normen?

– Ja, jag identifierar mig som populist eftersom populismen framför allt är en stilart.

Sannfinländaren Juho Eerola kommer med sin bekännelse i riksdagen. Tutkas, forskarnas och riksdagsledamöternas eget debattforum, frågar sig vilka uttryck populismen tar i dagens Finland och Europa.

Av en rad forskare har vi just fått höra att definitionen på populism inte är entydig. Niko Hatakka från Åbo universitet listar synsätt som förekommer inom forskningen. Populismen kan anses vara en ideologi, men också en logik, en kommunikationsform eller en politisk stil.

Hans kollega från Helsingfors universitet, Emilia Palonen , menar att populismen är nödvändig i all politik – men i måttliga mängder.

Det är kanske det socialdemokraten Maarit Feldt-Ranta anspelar på när också hon kallar sig populist.

– Om man utgår från det latinska ordet populus som betyder folk är jag en populist. Jag är en del av folket, jag lever folkligt, och jag jobbar som folkets representant (kansanedustaja) i riksdagen, säger Feldt-Ranta. Hoppsan! Vad handlar det här om? Också moderatorn Kreeta Karvala erkänner sina populistiska synder som gammal löpsedelssnickare på kvällstidningen Iltalehti. Är populismen den nya normen? – Nej, svarar Eerola, populismen är inget nytt fenomen i Finland. Jag har ibland roat mig med att läsa gamla riksdagsdokument och kan konstatera att populisterna för 100 år sedan fanns i det nygrundade socialdemokratiska partiet.

I dag, fortsätter Eerola, är det smått löjeväckande att se hur många aktörer som försöker ta avstånd från populismen – med populistiska medel. Till synes utan självinsikt, menar han.

Feldt-Ranta medger att de flesta partier försöker popularisera sitt budskap. I grunden handlar det om att försöka förstå och tala med folket, inte om att manipulera eller slå blådunster i ögonen på folk.

– Man har alltid ett ansvar för det budskap man sänder ut, säger hon och utser president Sauli Niinistö till vår tids skickligaste populist, i bemärkelsen en person som med ett landsfaderligt ansvar lyckas tala både med och till folket.

Det påstås ofta att de vi hittills kallat populister gett de etablerade partierna en sådan skrämselhicka att de i blotta förskräckelsen börjat härma populisterna både vad gäller språkbruk och val av sakfrågor. Ta EU och invandringen som exempel.

Men när den holländska forskaren Tjitske Akkerman besökte Helsingfors universitet förra veckan lade hon fram forskningsresultat som inte stärker den tesen.

Akkerman baserar sig på en jämförande dataanalys av det europeiska partifältet och enligt den har de etablerade partierna inte förändrat sin hållning till EU och invandring nämnvärt. Däremot har populistpartierna blivit skarpare i sin politik.

Om det här stämmer tyder det på att de etablerade partierna håller på att lära sig populisternas knep vad gäller uttryckssätt och stil men utan att skifta hållning i själva sakfrågorna.

Är man optimistiskt lagd kan man tänka att populismen inte behöver vara ett hot mot demokratin utan bara en korrigeringsrörelse.

Mot den bakgrunden blir vårt riksdagsval nästa år spännande inte minst vad gäller Timo Soinis skräll-Sannfinländare som nu bara är ett minne blott och år 2019 återfinns i två rivaliserande läger.

Samma händer alltså hos oss som redan hänt i till exempel Italien: fältet av populistpartier fragmentariseras, precis som partifältet i övrigt.

Allt medan populismen griper omkring sig som uttrycksform.

Hos oss i medievärlden är det gamla knep.

Populister är vi allihopa.

”Är man optimistiskt lagd kan man tänka att populismen inte behöver vara ett hot mot demokratin utan bara en korrigeringsrörelse.”

LENA SKOGBERG

Nyhetschef