Madama Butterfly i Venedig
av sten och vatten, fascinerar. Jag har sett den förut och det finns många skäl att komma tillbaka. Ett av skälen är att besöka operan La Fenice (Fenix) och se Madama Butterfly. Bron Ponte Maria Callas för mot operahuset. Det ursprungliga blev ett eldhav på 1990-talet. När gnistorna slocknat stod förkolnade murar kvar på sina pålar. En händelse lika tragisk som operor som spelats där. Men liksom Fågeln Fenix reste sig operahuset ur askan och under praktfulla takmålningar och kandelabrar kan man nu höra musikhistoriens vingslag. Stravinsky, Callas och Pavarotti förknippas med La Fenice.
I den förgyllda salongen stämmer orkestern sina instrument. Stråkar gnisslar spöklikt. Snart stabiliseras klangen till harmoniska och melodiska strukturer. Kapellmästaren bugar sig och salen tystnar till Giacomo Puccinis vackraste toner. Den vanligaste versionen av Madama Butterfly, operan om den amerikanske sjöofficeren Pinkerton som gifter sig med geishan, sjungs här. Kulturkrocken är given och krockar är sällan skonsamma. Rollen som amerikansk hustru tar geishan på allvar och skär av banden till sin kultur, han tar giftermålet som en lek och reser hem. När amerikanen återvänder hittar han en vilsen kvinna med ett barn på den övergivna plats där de firade sitt bröllop. I en dekor som är ett slags svävande rymdskepp helt fri från orientalism blir spelet mellan makarna en fråga om liv och död allt medan Madama Butterfly framställs som ett naivt offer och Pinkerton som en mes.
Liksom Fågeln Fenix reste sig operahuset ur askan och under praktfulla takmålningar och kandelabrar kan man nu höra musikhistoriens vingslag.
i hästskoform med vita räcken, rödaktig parkett och blå ridå ser jag i februari den tidigare Bresciaversionen av Madama Butterfly, i vilken Puccini som bearbetade sin opera flera gånger, ännu inte strukit bort de påtagligaste konflikterna. Parallellen till vår tids sexturism och utnyttjande av oerfarna utländska flickor är mera uppenbar. Det grymma slutet då Butterfly ger bort sitt barn och tar fram sin fars dolk berör till tårar. Men Butterfly framställs här som en kvinna med resning och integritet. Den svekfulla Pinkerton, som föraktfullt gör sig lustig över allt det japanska och gestaltas som rasist och machoman, är värd en snyting.
Jag lämnar La Fenice och beundrar de praktfulla rikemanshusen som doppar fasaderna i Canal Grande och de glansiga gondolerna som glider mellan polkagrisfärgade pålar. Och jag tycker att det finns många skäl att komma till Venedig. Denna gång för att konstatera att den finländska versionen av Madama Butterfly i japansk dekor på Nationaloperan vinner priset.