Sysselsättningen den nya finländska paradoxen

Finlands bruttonationalprodukt kommer under första halvåret 2018 sannolikt att nå upp till samma nivå som för tio år sedan. Att vi halkar rejält efter övriga Norden och till exempel Tyskland är uppenbart.

Vi är nu inne i en högkonjunktur som pågår för andra året i rad. Utsikterna för de två följande åren är också rätt positiva. Vi kan vara nöjda, även om siffrorna inte räcker till för att vi ska komma ikapp våra nordiska grannar.

Regeringen och vissa andra tar givetvis gärna åt sig äran för uppsvinget. Tar vi en närmare titt på situationen märker vi ändå att tillväxtsiffrorna i stor utsträckning beror på en stark internationell ekonomi och i mindre grad på beslut och reformer på hemmaplan.

Siffrorna vi serveras berättar inte hela sanningen om Finlands ekonomi. Rensar vi bort konjunkturernas inverkan märker vi att den offentliga ekonomin har dragits med underskott ända sedan 2009. Nästan tio år är en väldigt lång period för ett land att köra den offentliga sektorns ekonomi med minusförtecken.

Det mest oroväckande är att inte ens den nuvarande tillväxttakten räcker till för att skapa ett överskott. Rådet för utvärdering av den ekonomiska politiken konstaterade i sin rapport för 2017 att det konjunkturrensade underskottet kvarstår på en nivå på över 1 procent av bruttonationalprodukten ända till 2019 då den nuvarande regeringsperioden tar slut.

Förklaringen till att skuldsättningen och tillväxten går i otakt har till stor del att göra med sysselsättningen. Vi upplever en ny typ av finländsk paradox: Samtidigt som arbetslösheten är hög har vi brist på arbetskraft. Arbetslösheten höjer de offentliga kostnaderna och arbetskraftsbristen dämpar företagens möjligheter att investera och skapa nya skatteintäkter.

Sysselsättningen är Finlands gordiska knut. Lösningen är att röja de hinder på arbetsmarknaden som gör det olönsamt att antingen anställa eller ta emot ett jobb.

Finland har under en längre tid dragits med ett problem som den amerikanske samhällsvetaren Francis Fukuyama har beskrivit som vetokrati. Det handlar om ett fenomen där olika intressegrupper motsätter sig grundläggande reformer som är nödvändiga för att hindra samhället från att stagnera. Vetokrati uppstår då organisationer eller partier stoppar reformer på grund av egna kortsiktiga intressen.

I ett demokratiskt samhälle är det skäl för alla parter att tänka långsiktigt. Problemen kvarstår och förvärras om inga beslut fattas och inga reformer genomförs. En regeringsperiod är endast fyra år. Efter valen är det en ny grupp av beslutsfattare som tvingas ta itu med samma problem som föregångarna. Oddsen för att lyckas är inte särskilt goda om de kortsiktiga intressena går före de långsiktiga.

Det mest oroväckande är att inte ens den nuvarande tillväxttakten räcker till för att skapa ett överskott. JUHO ROMAKKANIEMI är vd för Centralhandelskammaren.