Blå jättesnopp fick stockholmare att se rött
Grannarna satte morgonlatten i fel strupe när de klev ut på gatan och stirrade rätt in i en ådrig blå jättepenis. Efter ett kort Nimby-raseri på Kungsholmen beslutade fastighetsbolaget som äger huset att Carolina Falkholts gatukonstverk skulle målas över bara en vecka senare. Muralen var planerad att sitta uppe i sex månader och var ett samarbete mellan ett konstnärskollektiv och fastighetsbolaget.
Det är inte första gången som Falkholt provocerar med sin konst. Hon har tidigare målat bilder på det kvinnliga könsorganet på en vägg i en skola och gjort en liknande kuk på en husfasad i New York. Det brukar sluta med att konsten målas över. Och kanske gör det inte så mycket, syftet att provocera är trots allt en färskvara. Hade den blå penisen fått sitta kvar hade folk kanske vant sig. Hur många är det i dag som reagerar på den falliska arkitekturen i Lutande tornet i Pisa eller Big Ben?
Har man på sig sina snoppglasögon så är det mycket som helt plötsligt får formen av ett manligt könsorgan. Eller hur skulle ni beskriva kupolen på Domkyrkan i Helsingfors eller Hotell Tornis mycket rigida hållning?
Dock är det få fallosar som är målade i svenska flaggans färger. Mycket riktigt har gatukonstverket blivit en politisk fråga.
I en debattartikel i Expressen hävdade två sverigedemokrater att jättepenisen var ”ett hån mot våra äldre” som växt upp i ett mer puritanskt samhälle. Samtidigt intervjuades några glada äldre damer i Aftonbladet som menade att snoppen minsann piggade upp. Konstkritiker har ömsom rynkat på näsan och ömsom hyllat dess provokativa kvaliteter. Liberalerna har försökt att lansera hashtaggen ”#rörintemin” till stöd för yttrandefriheten.
En kvinna som ringde in till radion menade att penisen på väggen kunde uppfattas som ett vapen genom sin blotta storlek. En snopp avbildad i naturlig
En blå jättepenis på en husvägg har delat Stockholmarna i två läger – för och emot. Vad man än tycker om konstverket ”Fuck the World” så blev dess livslängd kongenial med sitt motiv, den försvann lika fort som den kom.
PETER AL FAKIR
storlek hade varit att föredra. Hur den väggmålningen hade sett ut i så fall går ju att beskåda bland klottret på de flesta offentliga toaletter.
Det kändes som en självklar avslutning på konstverkets livscykel när tvprofilerna Filip Hammar och Fredrik Wikingsson körde runt stan i en buss med jättepenisen på en plansch. Bland annat häckade de utanför Horace Engdahls lägenhet för att slå ett slag för konstens frihet.
Falkholt själv menar att hennes konstverk vill lyfta frågor om kropp, sexualitet och frihet. Fast den diskussionen verkar ingen intresserad av att tampas med. Alla har svårt att ta ögonen från den enorma penisen på väggen.
En liknande debatt om vad som får visas i det offentliga rummet stormade kring Liv Strömquists tunnelbanekonst. Då var provokationen menstruationsblod. Hon fick ta emot skarp kritik från självutnämnda puritaner som varnade för att turister kunde ta illa vid sig i kollektivtrafiken. SD ville byta ut hennes bilder mot 1700-talsmålaren Johan Sevenbom.
Varför det är så upprörande med just snoppar, vaginor och mensblod kan man undra. Motivkretsen är knappast ny inom konsten. Samma penisar har ju synts i verk av Salvador Dalí och Odd Nerdrum. När man i Helsingfors verkar älska Tom of Finlands snoppar så rasar man i Sverige. Kanske har det att göra med att det är kvinnliga konstnärer som står bakom provokationerna den här gången. Eller som Carolina Falkholt själv har förklarat sin jättepenis. Först ville hon ta makten över sitt eget kön genom att rita vaginor. Nu vill hon ta makten över förövarnas kön. Där ligger kanske den verkliga provokationen.