Fartglad borgmästare valde Tesla
Otålig, rastlös, kortfattad, frispråkig, renodlad ”stadikille”. Omdömena om Helsingfors stads borgmästare Jan Vapaavuori är samstämmiga i analyser och personporträtt. Han skriver under de flesta.
Jan Vapaavuori låter nya vindar blåsa genom stadshuset i Helsingfors. Han valde bland annat världens snabbaste och miljövänligaste representationsbil – en Tesla som når 100 km/h på 2,7 sekunder. Läs Stefan Lundbergs öppenhjärtiga intervju med Jan Vapaavuori i dagens HBL.
– Det lönar sig inte att säga emot. Ju mera man är i offentligheten desto sannare blir den bild som formas, resonerar Vapaavuori när vi slår oss ner i hans sparsamt inredda, ljusa och eleganta ämbetsrum med utsikt över Salutorget.
– Vi är väl snabba och effektiva, uttalar Jan Vapaavuori ett önskemål, som kan tolkas mera som en order än en vädjan.
Borgmästarens specialmedarbetare Lotta Backlund, tidigare känd som ståuppkomiker, har skickat oss ett utdrag ur chefens kalender denna onsdag.
Dagen har börjat med ett halvtimme långt möte med biträdande borgmästarna Nasima Razmyar och Anni Sinnemäki. HBL:s intervju har klämts in mellan mötet med kanslichef Sami Sarvilinna och en femton minuters briefing om Aula Concept Lab i stadshusets välkomstaula. Det handlar om Vapaavuoris initiativ att modernisera stadshusets aula och öppna den för till och med dem som vill sätta sig ner och jobba en stund med sin bärbara dator.
I dag befolkas den mest av turister som utnyttjar toalettfaciliteterna.
Briefingen följs av lunch med stadsdirektören i Esbo Jukka Mäkelä. Den intas på borgmästarens kontor. Mäkelä och Vapaavuori känner varandra sedan 1980-talet när Vapaavuori ledde de juridikstuderandes studentorganisation och Mäkelä ledde teknologernas.
Vi gissar att duon inte har brist på samtalsämnen. Mäkelä motsätter sig sammanslagningar av städer, en sak som Vapaavuori förhåller sig positivt till.
– Otåligheten är en grundläggande egenskap hos mig, jag vill få saker gjorda och jobbar med många samtidigt. Jag är ändå ganska bra på att prioritera.
– Privat är jag ingen otålig människa. Jag kan koppla ifrån jobbet och ta det lugnt med vänner och bekant. På landet behöver jag inte vara uppkopplad hela tiden. Det räcker med om jag kastar ett öga på mobilen var tredje timme eller så.
Nya vindar
Efter snart ett år på borgmästarposten är det inte tu tal om att Vapaavuori trivs. Han gjorde genast klart för både kolleger och allmänheten att det nu blåser nya vindar i stadshuset. Förutom att han är en ”doer” och att han har en offensiv personlig framtoning ger den nya organisationsmodellen både makt och spelrum. Röstkungen leder suveränt stadsstyrelsen och kritikerna – sådana finns också – menar att de förtroendevalda följer honom som en blind fårskock. Över partigränserna. Han är Bossen med stort B. Vapaavuori har fått prova på att vara minister i sju år och topptjänsteman, som den Europeiska investeringsbankens biträdande generaldirektör i två år.
– Man lever bara en gång och har man möjligheter att göra olika saker så skall man göra det.
– Borgmästaruppdraget är det mest konkreta medan man i statsrådet jobbar med frågor ur ett generellt perspektiv. Här på staden tar vi hand om sjuka och sköter gatorna. Det är mycket mångsidigare.
– Ansvarsområdet är bredare och svårare än ministerns och pressen är hårdare, men å andra sidan är man inte lika utsatt för medierna som ministrarna är. En minister kan när som helst råka ut för en journalist som frågar om precis vad som helst.
Fräna uttalanden
Vapaavuori har profilerat sig som städernas banerförare mot regeringens hårt kritiserade landskapsoch sjukvårdsreform. Han ser Helsingfors som den stora förloraren. Reformen bromsar ökningen i stadens skatteintäkter, försämrar investeringsmöjligheterna och konkurrenskraften och ökar stadens beroende av staten.
Kort sagt landskaps- och sjukvårdsreformen är som grus i maskineriet för Helsingfors, som i likhet med Tammerfors just nu växer så det knakar.
”Den regering som bortser från detta är endera dum eller ansvarslös eller bådadera”, sade Vapaavuori i sitt tal vid Helsingfors stadsfullmäktiges revoltmöte som riktade sig mot regeringen.
Vapaavuori anser att landskapsreformen görs för att den gynnar Centern maktpolitiskt medan socialoch hälsovårdsreformen går i enlighet med Samlingspartiets ideologi om valfrihet. Det är enligt Vapaavuori alltför svaga argument för att stifta nya lagar i så här stora frågor.
När man undrat över hur han kan uttala sig så fränt om sitt eget parti, Samlingspartiet, har han svarat med att han inte frågar partiordförande Petteri Orpo, eller någon annan, om lov när han uttalar sig. Eller när han samlade 21 städer till protest mot regeringens planer.
– Det borde inte få gå till så här. För statsministern vore det lika viktigt att lyssna på borgmästaren i Helsingfors som på någon av ministrarna. Det irriterar mig att när stadens experter och riksdagsledamot Elina Lepomäki (Saml) kommer med underbyggd kritik så väljer regeringen att inte diskutera.
– Indirekt medger regeringen att kritiken är berättigad, men låter bli att argumentera för att frågorna är så svåra. Reformerna är så omfattande att jag undrar om det finns en endaste person i hela landet som begriper sig på dem.
Vapaavuori är pessimistisk visavi möjligheterna att nästa regering kan nedmontera de, i hans ögon, gigantiska misstag som den nuvarande kan åstadkomma om den knappa majoriteten i riksdagen håller.
– I allmänhet kan en ny regering omintetgöra en tidigare regerings reformer, men det här är alltför omfattande. En ny regering kan finjustera, men det är orealistiskt att tro att den kan skrota reformerna om de har införts.
Tuffing
Vapaavuoris språkbruk och sluggeraktiga rakt på sak-stil har kanske varit bekant för dem som känner honom, men när det gäller borgmästarna i Helsingfors har man inte varit van vid att de ryter till så det hörs över hela landet.
Mera än borgmästarmodellen och Vapaavuoris valframgång är det hans personliga egenskaper som ligger bakom. Han är en typisk förstadsgrabb som bott på adresser i Kånala, Parkstad, Berghäll och Drumsö. Det gav honom gatutrovärdighet i miljöer där argumentationen inte alltid är så förfinad. Vapaavuori var inte precis någon ängel under ungdomsåren.
Förstädernas ”bad boy” har blivit något av politikens ”bad man”.
Att priserna i centrum är höga är inte bekymmersamt, vore de låga skulle jag bekymra mig mera.
Vapaavuoris pragmatiska inställning till hur saker och ting ska skötas i en metropol kan också ha inspirerats av det berömda uttalandet som fälldes av Fiorello La Guardia, hans förra kollega i New York: ”Det finns inga speciella demokratiska eller republikanska metoder att reparera kloakrör.”
Tidningskrönikörerna har redan utstakat hans framtid, som enligt dem oundvikligen leder till Talludden.
– Mitt jobb nu räcker jättebra till för mig. Det finns alltför många människor som lever i framtiden. De ska göra det och det ”sen när barnen är vuxna” eller ”sen när de är pensionerade”. Så har vi dem som lever i det förflutna, då ”när allt var bättre”.
– Jag vill leva nu, njuta av det som är. Jag har lärt mig att inte fundera på någonting som ligger mer än ett år i framtiden. De flesta av oss vet inte ens vad vi vill göra om tio år. Aldrig trodde jag att jag skulle bli riksdagsledamot, men när jag blivit vald insåg jag att det är inte är omöjligt att bli minister.
Vapaavuoris pokeransikte avslöjar sällan vad han tänker eller känner.
Men också i tuffingens mage kan det pirra och osynliga svettpärlor bryta fram i pannan.
– När jag blev minister första gången var jag nog nervös en stund. Alltid när man ställs inför något nytt så är det spännande, det gäller oss alla. Då försökte jag lära mig regeringsprogrammet utantill och jag var lite nervös på riksdagens frågetimme och inför journalisterna.
– Men när jag märkte att jag behärskar mitt område och till och med kan det bättre än andra så stärkte det självförtroendet.
– Varvskrisen hörde till de här frågorna. Jag visste vad man inte skulle göra, men inte vad man borde göra.
Staden – den nya nationalstaten
Till Vapaavuoris käpphästar hör att ge de stora städerna den starka roll de förtjänar. I själva verket tar de sin position oberoende av vad de nationella beslutsfattarna tycker.
– Skolexemplet är när Donald Trump sade att han inte är bunden av klimatavtalet. Strax steg 130 borgmästare i USA upp och sade att ”Trump må tycka vad han vill, men vi känner oss bundna av Parisavtalet”.
– Städerna har under historisk tid haft en betydande roll. Från antiken till 1800talet var städerna som nationalstater. Så långt behöver vi inte gå. Vi kan vara mer balanserade. Det finns redan nu massvis med frågor där städerna har större inflytande än staten.
Det rör sig stora pengar i stora städer. Bara i Helsingfors uppgår budgeten till fem miljarder euro.
Du älskar Helsingfors, varför?
– De flesta älskar sin hemstad. Helsingfors är en välfungerande, rationell, trygg, ren och trivsam stad. Samtidigt finns här kultur och möjligheter. Det är en ”metropol i mänsklig storlek”, som min föregångare Eeva-Riitta Siitonen brukade säga.
– Helsingfors består av rationell funktionalitet och en lite skrovlig personlig originalitet.
Det viktigaste för staden är att växa på ett hållbart sätt och skapa möjligheter för dem som bor här och vill komma hit.
– Vi måste ha konkurrenskraft, inte bara gentemot andra inhemska städer utan också mot omvärldens metropoler som exempelvis Köpenhamn.
Vill ha något stort
Vapaavuori hör till dem som gärna hade sett att Guggenheimmuseet hade kommit till Helsingfors. Men han grämer sig inte över att det inget blev utan blickar nu efter nya spektakulära landmärken.
– Det är inte så att vi absolut måste få hit någonting sådant, men vi lever i en uppmärksamhetsekonomi där alla konkurrerar och vill ha synlighet. Om vi hittar någonting monumentalt som fäster omgivningens uppmärksamhet på oss så kan det locka storföretag, turism, unga talanger ...
– Det är inte en fråga om liv och död, men det kunde vara bra. Vi har inte så många stora attraktioner vid sidan av Tempelplatsens kyrka, Senatstorget och Sveaborg.
Är Tallinntunneln något sådant?
– Twocitykonceptet har lyckats rätt bra på andra håll, exempelvis bron mellan Köpenhamn och Malmö har tillfört båda städerna mycket.
– Men jämför man kostnaderna för tunneln med befolkningstalet så är vägen lång innan vi är där.
De ständigt stigande bostadspriserna i centrala Helsingfors har varit ett diskussionsämne sedan 1800talet. Också Vapaavuori ser det som ett visst problem, men påpekar att Helsingfors ändå har klarat sig bra.
– Det är helt orealistiskt att alla skulle kunna bo i stadskärnan. Att priserna i centrum är höga är inte bekymmersamt, vore de låga skulle jag bekymra mig mera.
– Å andra sidan måste det också finnas tillräckligt med billigare bostäder för låginkomsttagare. De höga kvadratmeterpriserna i centrum ger en skev bild av genomsnittspriserna i Helsingfors.
Vill upptäcka nytt
Vapaavuoris inställning till favoritstäder i Europa och favoritplatser i den egna hemstaden korrelerar med hans inställning till livet överlag.
– Jag reser helst till ställen där jag aldrig varit förr. Det gäller också min hemstad. Här finns massor att upptäcka. Jag tycker jag hittar någonting nytt hela tiden.
– Staden är som finast en vacker sommar eller vinterdag. Det urbana och naturen går hand i hand i Helsingfors.
– Om jag ändå ska välja några favoritstäder som jag kan tänka mig att åka på nytt och på nytt till så är det Rom, London och Amsterdam. Köpenhamn och Stockholm är också fina, men de skiljer sig inte så mycket från Helsingfors.
Valde en Tesla
Utanför stadshuset står borgmästarens tjänstebil parkerad, en strömlinjeformad helelektrisk Tesla Model S 100D, med en teoretisk räckvidd på hela 550 kilometer.
– Javisst, jag hade ett finger med när vi valde tjänstebil. Jag beslöt att det skall vara en Tesla. Jag tror på att städerna spelar en stor roll i fajten mot klimatförändringen.
Vapaavuori ser delningsekonomin som framtidens stora grej, inte minst när det gäller bilismen.
– Det är lätt att se hur betydelsen växer och inom trafiken sker de största förändringarna. Bilar är dyra och för det mesta står de oanvända.
– Delningsekonomin innebär att antalet bilar kommer att minska, men det är inte alls säkert att trafiken minskar för bilarna är mera i användning än förr.
Det är inte omöjligt att Vapaavuori inspirerades till elbilen av HBL. Bland hans första officiella uppdrag som borgmästare för snart ett år sedan var att beskydda HBL:s avfärd på elbilsäventyret genom Europa.
Själv har han inte fått ratta bilen, som bland annat accelererar från 0–100 km/h på 2,7 sekunder.
– Nej, vi får inte köra själva. Det är chaufförens uppgift, säger Vapaavuori och pekar på Ulf Lassfolk, som inte kan dölja ett belåtet leende.