Visionären blev kvar på perrongen
Med fransmannen kom nya speltaktiska upplägg och intryck. Wenger var på många sätt en udda fågel i Premier League som ännu i mitten av 1990-talet var en betydligt mer råbarkad och kal historia än vad den slipade och skinande ligan är i dag.
Med Wenger flög pommes frites, ketchup, majonnäs, feta pajer och pubrundor ut genom fönster och dörrar. Nya regler gällde men de flesta spelarna fann sig i den nya tillvaron då majoriteten rätt snabbt insåg att de via Wengers teser kan nå väldigt långt, både individuellt och kollektivt. Där spelarna, lite karikerat, var vana med några läskande pints efter lördagsmatchen införde Wenger stretching, isbad, hälsodrycker och vila på programmet.
Första ligatiteln kom våren 1998 och i cirka tio år framöver var Arsenal inte bara en av dominanterna i England utan också en klubb som nämndes bland de riktigt stora i Europa. 2006 spelade laget final i Champions League, våren 2009 var Arsenal framme i semifinal.
Wengers och Arsenals stora bedrift kom säsongen 2003–2004 då laget gick obesegrat genom hela ligan. Försprånget till tvåan Chelsea var 11 poäng då säsongen summerades. Laget spelade som i trans under ledning av bland andra Sol Campbell, Patrick Vieira, Robert Pires, Dennis Bergkamp och Thierry Henry.
Det blev Wengers sista tunga titel med laget för efter det har det bara blivit några triumfer i FA-cupen.
Wenger var en vägvisare och visionär då han anlände till kungadömet. Men ingenting varar för evigt, i synnerhet inte inom en extremt konkurrensutsatt gren som fotboll. Andra stora fotbollshjärnor tog lärdom av Wenger och utvecklade fransmannens fotboll samtidigt som den gänglige mannen från Strasbourg stod kvar på perrongen och såg konkurrenterna sätta sig på höghastighetståget mot framgång samtidigt som han fick nöja sig med ångloket.
Wenger har alltid varit en principfast man. På gott och ont. Fransmannen ska exempelvis ha en stor eloge för att han utgjort en av de sista bastionerna mot den sjuka löneutveckling och de hisnande transfersummor klubbarna numera betalar också för dussinspelare. Samtidigt har han blint litat på sina egna teorier och någonstans i det i undermedvetna låtit bli att inse att han blivit upphunnen, omkörd och varvad.
Hans oförmåga att förnya sig har lett till att Arsenal under senare år blivit en slumrande jätte i England. Det har blivit lite för enkelt och bekvämt att representera Arsenal. Känslan över att kravnivån på Emirates inte är riktigt lika hög som i andra storklubbar har ofta gjort sig påmind.
Vem som tar över? Tysken Thomas Tuchel är favorit. Andra namn som nämns är bland andra Carlo Ancelotti. Max Allegris namn har också figurerat.
Tuchel känns mest intressant. Och blir det tysken som axlar Wengers fallna mantel kommer han till en klubb som rent infrastrukturellt och ekonomiskt mår väldigt bra. Nu krävs det bara att någon blåser liv i det hela.
Någon som kommer med nya upplägg och infallsvinkar. Precis som den då 46-årige Wenger gjorde år 1996. Nu gäller det bara att infallsvinklarna är daterade till 2018. Och det var väl just där skon under senare år började klämma alltmer för Arsene Wenger.