CX-5 är den snygga suven
I väntan på Mazdas nya superbensinmotor Skyactiv-X som ska komma nästa år provkör jag nya suven CX-5 med märkets normala tvåliters bensinmotor under motorhuven.
I turbomotorernas tidevarv har Mazda gått sin egen väg med konventionella bensinmotorer utan turboladdning. Det känns på något vis tryggt eftersom en turbo med tillhörande system är en känslig och dyr del av motorn.
Avsaknaden av turbo märks förstås. Draget på låga varv är inte det bästa och explosiviteten fattas. Så är den utlovade accelerationen 0–100 också 10,4 sekunder. Med femte och sjätte växeln i är bilen ganska trög, så det gäller att vispa med växelspaken vid omkörningar.
I normal körning är effekten i alla fall helt tillräcklig, och i sig är motorn civiliserad och lättkörd i kombination med bilens lättanvända, manuella växellåda. Bromsarna portionerar på ett behagligt sätt ut bromsstyrkan. Styrningen är lite känslolös, men det brukar man vänja sig vid så det är egentligen inget större problem.
Lätt att gilla
Mazda CX-5 är en bil jag tycker om på många sätt. Den har det för mig rätta formatet på höjden, längden och bredden.
På landsvägen håller bilen riktningen bra och de ovanligt höga däcken (225/65 R17) dämpar tillsammans med fjädringen effektivt underlagets ojämnheter.
Den externa designen är tuff och förleder många att tro att bilen är en riktig terrängbil trots att den provkörda bilen är framhjulsdriven. Med en frihöjd på hela 21 cm klarade den lätt av snöhögarna vid gatorna på vintern.
Tilltalande design
Designgreppet fortsätter inne i bilen där interiören är tilltalande tidlös med enkla och symmetriska linjer som torde motstå tidens tand bra.
Bilen har en lämplig mängd knappar som styr värme, fläkt och dylikt. Dessutom klarar man sig utan att gå via pekskärmen som faktiskt har en behändig styrratt mellan framsätena.
Höjden på head-up-displayen som stiger upp framför ratten kan lätt justeras med ett skilt reglage till vänster om ratten. Så enkel borde inställningen vara i alla bilar.
Sidospeglarna är placerade ganska långt bak så man måste vända obekvämt mycket på huvudet för att se i dem.
Goda utrymmen
Insteget framme är behändigt och framsätena känns så stabila att de borde fungera också på längre sträckor.
Baksätet är relativt rymligt och insteget är bekvämt åtminstone för en lite längre person, eftersom dörrarna öppnas helt och hållet. För kortare personer kan det vara en utmaning att ta sig upp i och ner ur bilen. Som tur är skyddas bilens nederkant av dörren och därför blir inte byxorna smutsiga baktill om de skulle råka ta i.
Bagageutrymmet är på drygt 500 liter vilket är normalt eller lite mera än normalt i den här klassen. Jättelikt är det alltså inte.
Trots att bakluckan ser ut att stiga högt upp är det en chimär, för jag slog flera gånger huvudet i den när jag rätade på mig efter ett ärende i bagageutrymmet.
Lågmäld
Mazda betonar att man gjort en mängd förbättringar jämfört med föregående generationens CX-5 för att få ner bullernivån.
I sig är bilen ganska tyst. Det går bra att diskutera med en passagerare i baksätet i motorvägshastighet. Inte heller däckljudet är över- hövan påtagligt, och det varierar inte speciellt mycket beroende på underlag.
Ändå finns det hela tiden en lite obekväm frekvens som dallrar i kupén och försämrar åtminstone musiknjutningen. Vanligtvis är det däcken som står för detta irritationsmoment, men i det här fallet visar det sig vara motorn. När man lättar på gaspedalen försvinner det lågfrekventa mullret.