Den gamle och bilderna
■ Med fotoboken The Americans, publicerad år 1959, skrev fotografen Robert Frank en gång för alla in sig i den amerikanska konsthistorien. Den samtida kritiken var förvisso inte alltid nådig men sakta men säkert smög sig The Americans in också i det allmänna medvetandet, detta medelst de osminkade, osentimentala plåtarna som lyfte fram ett USA där den amerikanska drömmen förblivit just det, en dröm.
Det var 1947 som Zürichsonen Frank tog i land i Queens i New York. Inledningsvis jobbade han som modefotograf för tidskriften Harper´s Bazaar men i samband med sina utlandsresor, bland annat till Sydamerika, kom realismen in i bilden.
Och när Robert Frank i mitten av femtiotalet packade in sig och sin fotoutrustning i en sketen Ford Business Coupe fanns det ingen återvändo. Speciellt starkt kände Frank, själv jude, för den svarta befolkningen.
Samtidigt influerades Robert Frank av den vildvuxna beatnikrörelsen och så kommer det sig att självaste Jack Kerouac (På drift) skrev förordet till The Americans.
Många av de svartvita bilderna, i dag samlarobjekt, finns att tillgå i Laura Israels dokumentär, ett personporträtt där den nu över nittioåriga legendaren fortsätter sitt värv, still going strong.
Fram växer bilden av en man som i likhet med kvinnan i sitt liv, konstnären June Leaf, lever för att skapa. Och alltid är vägen inte rak, för på höjden av sin karriär, i slutet av sextiotalet, överger Frank stillbildsfotografin till förmån för de levande bilderna, rättare sagt undergroundfilmen.
Därav klippen ur beatnikfilmen Pull My Daisy – efter ett manus av Kerouac – och Rolling Stones – dokumentären Cocksucker Blues, filmen där Keith Richards ger sig lös på en tv-apparat.
Däremellan släpper sig Frank hur personlig som helst, som i filmerna där hans barn, Andrea och Pablo (som båda dog i unga år), står i centrum.
Så vad säga om Don´t Blink? Tja, Robert Frank är för stor och för vass för att fångas i en enda film men det ska sägas att regissören Laura Israel gör ett tappert försök.
Inte sällan känns tempot lite väl uppskruvat, men å andra sidan är berättargreppet rufsigt och jazzigt nog för att matcha mannen som i likhet med kollegan Henri Cartier-Bresson hävdar att fotografi handlar om att fånga det rätta ögonblicket, att se människan.
Temakvällens spelfilmsbidrag är Jim Jarmusch Stranger Than Paradise (1984), en film som mer än väl passar in i sällskapet. Det är fråga om ett svartvitt slashasopus som gör hipster med en självklarhet som gör att man hela tiden förväntar sig att en Adam Driver ska dyka upp.
Men nej, det handlar om Willie (John Lurie), den självupptagna New York-kisen som får i uppgift att sitta ”barnvakt” åt sin ungerska kusin Eva (Eszter Balint). Det för honom och hans polare Eddie (Richard Edson) till såväl Cleveland, Ohio, som Florida.
Vi talar om en svärtat komisk roadmovie som präglas av långa statiska tagningar och en miljöskildring modell illusionslös. Man får lust att tala om turister i tillvaron. Yle Teema 21.00