Vi måste bryta tabut, för barnens skull

Är det vi med låga födelsetal och hög konsumtionsnivå som utarmar jordens livsmiljöer för våra barn, eller är det den ökande befolkningen, även om den koncentreras till länder med låg konsumtionsnivå? Frågan är känslig, snudd på tabubelagd. IPBES-rapporten nämner ”stor och ökande konsumtion per capita, förstärkt av fortsatt befolkningstillväxt i många delar av världen” som en drivkraft – en formulering som lär ha föregåtts av het debatt och otaliga omskrivningar.

När globala miljöproblem diskuteras i västvärlden är det inte ovanligt att folk lägger skulden på folkökningen. Det är en grov förenkling, men det betyder inte att folkökningen är oproblematisk.

Att frågan knappt kan diskuteras har en förklaring: säg folkökning och någon kommer att föreslå födelsekontroll. Det finns flera olyckliga exempel på födelsekontrollens omänsklighet. Om begränsningarna ska gälla bara vissa länder eller folk blir upplägget diskriminerande, kraven klingar rasistiskt.

Ingen ska helst säga hur många barn någon annan borde få ha, men det betyder inte att folkökningen som fenomen inte ska få problematiseras. Konstruktivast är förmodligen att tala om lösningarna. Som att utbilda flickor och kvinnor, att tillhandahålla sexualhälsoupplysning och preventivmedel, att stärka kvinnors rättigheter och att införa system för social trygghet i länder där skyddsnät saknas. Annars tenderar de fattigaste att få flest barn, som ett slags substitut för den pension de aldrig ska få.

Prognoserna säger att vi kommer att vara 11,2 miljarder 2100, men prognosmakarna har sagt att vi kan bli betydligt färre om vi väljer rätt politik. Den debatten måste vi föra, för barnens skull. Samtidigt kunde vi vara lite mer kritiska till vår egen konsumtionsnivå.

Var och en kan föreställa sig vad det innebär om hundratals miljoner människor tvingas fly, om flyktingvågen 2015 femtiofaldigades, om Finlands andel var en miljon flyktingar.

Janne Kotiaho Professor i bio- och miljövetenskaper vid Jyväskylä universitet