En rättskipares kamp för sin heder
Under sin karriär som allmän åklagare och FBI-chef utvecklade James Comey en beundran för den blinda rättvisan, befriad från all politisk hänsyn och inverkan. Den beundran blev, enligt honom själv, hans professionella rättesnöre som ledde honom i varje vägskäl och viktigt beslut. Det är inte en unik filosofisk värdegrund för en individ i det amerikanska rättsväsendets tjänst. Det som är unikt med James Comey är hur han, sin ädla strävan att stå utanför politiken till trots, kom att avsluta sin karriär.
När han avskedades av Donald Trump för ett år sedan beskylldes han från vänster och höger för att ha politiserat sina juridiska beslut mer än någon annan FBI-chef sedan den ökände J. Edgar Hoover. Oavsett om det fanns en grund för beskyllningarna eller inte, och vare sig han ville det eller inte, har Comey intagit en permanent plats i centrum av ett remarkabelt politiskt skeende i USA:s historia. Nu har Comey själv trätt fram i offentligheten med en ny bok och en lång rad intervjuer för att ge sin syn på det hela.
– Vi försökte inte hjälpa den ena eller den andra kandidaten. Vi försökte endast göra vårt bästa i en mardrömslik situation, sa James Comey i en intervju för BBC för några dagar sedan.
Comey syftar på den ena av de stora kontroverserna han blev inblandad i, nämligen utredningen om Hillary Clintons hantering av hemligstämplade dokument när hon var utrikesminister. Efter att redan en gång ha friat Clinton återupptog FBI utredningen med endast några dagar kvar till presidentvalet 2016, och Comey valde att informera kongressen trots att det inte var kutym för FBI att göra det.
Inget nytt hittades i de nyfunna dokumenten men skadan var redan skedd. Uppfattningen om att Clinton ägnat sig åt någonting suspekt stärktes på ett sätt som hennes mest hängivna, och en del andra också, anhängare anser att avgjorde valet till Trumps fördel.
Under den gångna veckan har Comey försökt förklara sitt agerande och sagt att om han hade låtit bli att informera om de nya dokumenten som uppdagats hade en Clinton-seger senare kunnat uppfattas som illegitim. Av två dåliga alternativ valde han det bättre, anser han själv.
Att diskutera sin roll i den andra stora politiska kontroversen har varit betydligt lättare för James Comey. När han sparkades av Trump var han visserligen ett rött skynke för Trumps kärntrupper som ansåg att han var ute efter att sänka presidenten, men för många blev han ett oskyldigt offer för presidentens grumlade sinne för demokrati.
– Det kan inte stämma. Det är ju helt galet, tänkte Comey för sig själv när han insett att han fått sparken.
Nu, ett år senare, har han gått till frontalangrepp mot den sittande presidenten. Genast i den första stora intervjun avfyrade Comey en salva mot Trump genom att utan omskrivningar säga att han är moraliskt olämplig för att vara president. Det är, menade Comey, inget fel på Trumps intellekt, utan det är hans förmåga att ljuga utan skrupler som gör honom farlig för nationen.
Comey beskriver också i detalj den privata middagen i Vita huset då Trump bad den dåvarande FBIchefen att svära sin lojalitet till presidenten. En lika detaljerad beskrivning får incidenten i Ovala kontoret då Trump ber justitieministern och andra högt uppsatta rådgivare avlägsna sig för att i enrum kunna be Comey blunda för de eventuella brott hans vid det laget avskedade säkerhetsrådgivare Mike Flynn hade begått.
– Det är möjligt att se ett visst mått av obstruktion av rättvisa där, sa Comey i en intervju för ABC.
Vidare har Comey under den gångna veckan jämfört Trumps ledarstil med de maffiafamiljer han stiftade bekantskap med som allmän åklagare i New York, och han har sagt att man inte kan utesluta att Ryssland har en hållhake på Trump. I intervjuer har han gått så långt att han till och med ansett det möjligt att den påstådda videoupptagningen av Trump tillsammans med urinerande prostituerade i ett hotell i Moskva på riktigt existerar. I ett sammanhang diskuterade Comey Trumps frisyr och orange hudfärg.
Med andra ord har Comey inte bara förklarat krig mot Trump, han har också valt att gå in i en smutsig närkamp. Han har slagit såväl rena och raka slag som osportsliga dito under bältet.
– Comeys arv har grusats, har man hört från konservativa som tyckt att den förre FBI-chefen inte borde ha sjunkit så lågt i sin offentliga kampanj mot Trump.
– Han är bara ute efter att sälja så många böcker som möjligt, har man också hört som förklaring till Comeys hårda ord.
Det är givet att Comey vill ge en bild av sig själv som en orolig medborgare som varnar för en president som satt nationens demokratiska grundvalar i gungning. Och det vore orättvist att inte betrakta det motivet som ett fullgott alternativ.
Men det är inte heller konstigt om somliga kommer till slutsatsen att Comey med boken och intervjuerna utverkar en hämnd på en president som avbröt hans karriär i ett klumpigt försök att avbryta en obekväm utredning. Den enda gången under den gångna veckan jag sett starka känslor i ansiktet på Comey, var då han i en intervju rekapitulerar stunden då han insåg att han fick sparken.
– Karriären över, i en handvändning, säger Comey som ser ut att anstränga sig för att inte visa bitterheten i sitt ansikte.
Men viktigare än Comeys bevekelsegrunder är huruvida hans bok endast är en ny fix för nyhetsnarkomanerna eller om den medför någonting nytt till förståelsen kring president Trumps eventuella kopplingar till Rysslands försök att påverka valet.
När det gäller hård substans kommer Comey inte med nya revolutionerande avslöjanden. De incidenter som fått mest uppmärksamhet skedde medan han var FBI-chef och har dokumenterats tidigare och ventilerats i offentligheten. De kommer inte som någon överraskning för den särskilde åklagaren Robert Mueller. Det är inte troligt att boken eller någonting Comey sagt i intervjuerna skulle kunna påverka Muellers utredning åt någotdera hållet. Frågan blir då vilken effekt boken och intervjuerna har på folkets uppfattning om Trump.
Att en före detta FBI-chef talar så nedlåtande om en sittande president är makalöst, men i det stora hela blir effekten inte speciellt betydande. Trumps stödtrupper har för länge sedan bestämt sig för att det finns en konspiration som strävar efter att fälla presidenten och Comeys bok är blott ett led i de försöken. På vänsterkanten har man också en fast åsikt sedan länge och väljare i mitten har inte fått nya fakta att grunda sin ståndpunkt på.
Medan Comeys offensiv bör ses som en mans försök att ge historieskrivningen de rätta pusselbitarna, står Trump kvar som president, varken mer eller mindre stadigt än tidigare.
”Med andra ord har Comey inte bara förklarat krig mot Trump, han har också valt att gå in i en smutsig närkamp. Han har slagit såväl rena och raka slag som osportsliga
dito under bältet.”