Aktivering – av väljare

Färska, preliminära och tydligen delvis på uppskattning baserade uppgifter från Folkpensionsanstalten (FPA) visar att den så kallade aktiveringsmodellen har aktiverat kring 50 procent av de arbetslösa. Eller har den? Fortfarande utifrån knapphändig och tolkningsbar information torde 42 procent ha uppfyllt aktiveringskraven redan innan modellen började gälla. Nettotillskottet är i så fall så blygsamt att det nästan är försumbart.

Lägg till detta opinionsnyheten i veckan att SDP har intagit tätpositionen inför riksdagsvalet om ett år.

Det är en gammal – och nu pånyttfödd – sanning att regeringen är oppositionens bästa valarbetare. Det gäller ända in på målrakan för Sipiläs regering.

Det är i och för sig beundransvärt att regeringen inte skyr de svåra besluten ens på tröskeln till mandatperiodens sista år. Sipilä och Orpo verkar övertygade om att ju fler mätare som står på grönt, desto mindre benägna är finländarna att rösta rött.

Det är ett klassiskt höger–vänsterupplägg.

I den mån det är gammalmodig politik faller den här gången en större skugga över de borgerliga.

Jag tänker så här. Det måste finnas någon orsak till att Sipilä & Or- po sjösatte en halvfärdig aktiveringsmodell.

Man vet att arbetskraftsmyndigheterna inte hade muskler nog att rigga upp de kurser och andra aktiveringselement som krävs.

Man vet att det speciellt gäller de regionala variationerna. Det ger godtycket en roll det inte får ha när det gäller social trygghet.

Och man vet att 4,65 procent av en från tidigare knapp inkomst har en betydelse. (Varför ”behövs” här två decimaler? Ska det stå för trovärdighet i den sociala ingenjörskonsten?)

Likväl skulle modellen aktiveras innan den var redo att aktivera.

Det är så dålig politik att man inte får syn på förmildrande omständigheter. God politik hade varit att vänta ett halvt till ett år, förse ansvariga myndigheter med de resurser modellen kräver, sjösätta och invänta resultat.

Vill man förstå regeringen intalar man sig att den vill överskrida målet på 72 procents sysselsättningsgrad före valet. Men ett element föll bort i kalkylen. Någon betalar ett pris för regeringens ambition. Den kategorin återfinns på resursstegens nedersta pinnar.

Där finns också de som av samma regering förvägras en indexhöjning av de lägsta stöden.

Där finns kanske inte stommen i Samlingspartiets väljarkår, och där finns kanske inte så många som röstar på Centern.

Finansminister Orpo berättar gärna att en indexhöjning av de lägsta stöden skulle kosta 100 miljoner euro. Det kan – bör – jämföras med de 1,3 miljarder skattelättnader som regeringen har genomfört.

De skattelättnaderna gläder inte – gissa vem – de som är lägst ned på resursstegen.

Mekaniskt upprepar samlingspartister i regeringen att en ökad sysselsättning är den bästa jämlikhetsåtgärden.

Det är tveklöst så. Men – ursäkta tjatet – det finns en kärna som inte sysselsätts ens när det är fart i ekonomin.

En del av dem bestraffas nu av en 4,65-procentig nedskärning av stöden, trots att myndigheterna inte kan uppfylla aktiveringskraven. Det är inte myndigheternas fel. De är satta i en fälla av regeringen. Jag kallar gärna den fällan moralisk – och fingret, hela handen, pekar mot regeringen.

I samma veva får vi en yrvaken diskussion om den brittiska modell för den sociala tryggheten som går under namnet United Credit.

Glöm det. Glöm termen. Glöm Storbritannien.

Redan för snart tio år sedan försökte den så kallade Sata-kommittén reformera vår socialförsäkring enligt liknande principer.

Det blev en lika stor flopp som när Mauri Pekkarinen & Co skulle skära bort det företagsstöd de tydligen är politiskt beroende av.

När det gäller socialförsäkringen finns det en enkel logik att ta till sig. Därefter låter man ekonomer och statistiker och andra som behövs kreera regelverket.

Vi har i minst 20–30 år vetat att det finns fällor som gör det kortsiktsekonomiskt olönsamt att ta emot visstidsjobb som reducerar socialförsäkringen.

Och inte bara det: Det genererar därtill fördröjningar i de konkreta utbetalningarna. Utfattiga faller mellan byråkratiska luckor. Helhetssynen finns hos de hjälpbehövande. Det handlar om konkreta glapp som inte kan fyllas av banklån. Vi behöver ingen brittisk modell. En mänskligt och sporrande utformad social trygghet bygger på en människosyn som inte utgår från att de stödbehövande är misslyckade smeder och följaktligen skyldiga till sin egen olycka.

I den människosynen ryms – utifrån min syn – de planerade åtgärder som gör det lättare att avskeda anställda i mindre företag. Myntets andra sida är av högre valör: Lättare att avskeda, lägre tröskel att anställa.

I den synen ryms också aktiveringsmodellen i sig – blott den har förutsättningar att fungera.

En rationell – mänskligt definierad – borgerlighet hade kunnat rida ut detta.

Men när man väljer att rusa på med ofärdiga modeller avslöjar man bristande medkänsla med – och stor nonchalans inför – dem som har de minsta resurserna. Också den taktiska blicken sviker. Som biprodukt till går-det-så-gårdet-cynismen uppstår en kraft som för SDP till statsministerposten och dagens statsministerparti ut i kylan.

Det garanterar i sig inte att vi får en vändning mot det bättre.

Bristerna i den sociala tryggheten beror nämligen i aningen dold men hög grad på att den har gjorts beroende av arbetsmarknadens organisationer.

Den fackliga rörelsen försvarar i praktiken – och det är där reformer kommer till – de högre nivåerna i den sociala tryggheten.

Regeringen Sipilä bidrar till att skolkande SDP-väljare lämnar sofflocket. Antti Rinnes människosyn är möjligen en annan än Sipiläs och Orpos. Men rår den på den fackliga stelbentheten?

Vi mäter nivån av civilisation.

”I den människosynen ryms – utifrån min syn – de planerade åtgärder som gör det lättare att avskeda anställda i mindre företag. Myntets andra sida är av högre valör: Lättare att avskeda, lägre tröskel att anställa. I den synen ryms också aktiveringsmodellen i sig – blott den har förutsättningar att fungera.”

TORBJÖRN KEVIN

Tidigare chefredaktör för Åbo Underrättelser