Berättelsen om bankernas manipulation
Individens och systemets moral går som en röd tråd i Alexis Stenfors framställning av sin 15 år långa karriär i tradingsalarnas värld. Han ångrar också djupt vad han gjort och flyr inte sitt ansvar.
FACKLITTERATUR
Alexis Stenfors: Riskitekijä. Pankkimaailman pimeä puoli. Finsk översättning Tatu Henttonen Vastapaino 2018, 261 sidor.
En lokaltidning i närheten av Alexis Stenfors hemort Karleby lär ha påstått att han hade förorsakat den globala finanskrisen. Det var en överdrift, men rollen som syndabock har Stenfors fått vänja sig vid att bära.
Vad han gjorde var att i sex veckors tid 2009, som valutahandlare vid finansbolaget Merrill Lynch, manipulera värdet på sina positioner för att täcka över förluster. Han väntade på att marknaden skulle vända men det gjorde den aldrig, och den slutliga förlusten av hans vilseledande operationer blev 456 miljoner dollar.
Åtalad för något brott blev han inte men stämpeln i pannan som svindlare, ”rogue trader”, fick han, utöver ett femårigt näringsförbud i finanscentret i London City.
Boken Barometer of Fear kom ut i London i fjol och den har översatts till finska som Riskitekijä. Titeln är träffande eftersom just risktagningen framstår som den starkaste drivkraften i den värld av valuta- och derivathandel Stenfors verkat i, både på ett individualpsykologiskt plan och som en sporre som ingår i bankernas verksamhetskultur.
I en sådan värld finns alltid av dem som tar så stora risker att det slutar riktigt illa. Nick Leeson fick genom enorma förluster på kontraktshandel Barings Bank i Storbritannien att kollapsa 1995. Genom olovliga transaktioner orsakade Kweku Adoboli 2011 den schweiziska banken UBS förluster på 2 miljarder dollar. Jérôme Kerviel blev först dömd att betala Société Générale närmare 5 miljarder euro i ersättningar för sin vårdslösa risktagning strax innan finanskrisen bröt ut, men skadeståndet sänktes till 1 miljon då domstolen konstaterade att banken själv varit ansvarig för brister i övervakning och säkerhet.
Moral
Frågan om individens och systemets moral är en röd tråd i Stenfors framställning av sin 15 år långa karriär i trading-salarnas verklighetsfrånvända värld. Naturligtvis ångrar han djupt vad han gjort och flyr inte sitt ansvar.
Ändå skiner det igenom att det inte är en bekväm sits att försöka fastställa vad det individuella ansvaret är inom ett system där det finns både formella regler och en informell verksamhetskultur.
Stenfors är ambivalent och svävande på den avgörande punkten, som om han å ena sidan skulle vara en del av systemet och å andra sidan en individ med personligt ansvar. Den slutsatsen av Stenfors vandring i snårskogen går i varje fall att dra, att om det i systemet finns ett svävande rum där moralen inte är tydlig är det åtminstone systemet det är någonting galet med.
Stenfors berättar om handelssalar där kamratlighet tidigare rått men där en total brist på empati och dolkstötar i ryggen ibland tagit över. Han beskriver det som att en del av dem som gör jobbet drabbats av ett okänt virus och att det var omöjligt att i förväg veta vem som smittas och om han själv hör till dem. Ett exempel är en chef som vägrade låta honom resa hem för att hälsa på sin dödssjuka far; ingen annan kan ju sköta marknadsgarantierna under den tiden.
Manipulation
Det största värdet i Stenfors bok ligger i hans oemotsägligt klarsynta beskrivning av hur systematisk manipulation ägt rum. Exemplet han många gånger tar upp är den så kallade liborräntan, en referensränta för lån som banker erbjuder till varandra på penningmarknaden i London.
Stenfors märkte att banker som hade svårigheter att få lån av andra banker noterade märkvärdigt låga liborräntor. Bankerna kunde påverka liborräntan utifrån vad som var fördelaktigt för deras egna portföljer, och den ränta som gavs ut var en annan än den som bankerna i verkligheten idkade handel med.
Stenfors beskriver mekanismen som uppgjorda fotbollsmatcher där en del av spelarna fungerar som domare, eller som att en domare kollar vadslagningsmarknaden för att se hur många gula kort andra tippare förväntar sig att se under 90 minuters spel. (Efter att ränteriggningsskandalen uppdagades 2012 dömdes manipulerande banker till böter på 450 miljoner dollar. Liborräntan kommer att fasas ut före slutet av 2021.)
Transparens
Stenfors berättar om hur illa till mods han blev av att höra att Merrill Lynch delade ut 3,6 miljarder dollar i bonus 2009 efter att det fjärde kvartalet visat en förlust på 15 miljarder dollar. Den moraliska avgrunden blev djupare av att skattebetalarna stöttat Bank of America, som köpte upp Merrill Lynch.
En central iakttagelse är att makten och sekretessen hör ihop. Det är klart att det måste finnas affärshemligheter, men bristen på transparens blir ett problem också för centralbankerna, som ofta saknat kunskap om och insyn i hur det går till på interbanking-marknaden.
Hur skev ”marknaden” är beskrivs av att bara tio globala banker har hand om största delen av valutahandeln. Där finns hemliga överenskommelser om köp- och säljpriser.
Derivatsteroider
Kanske är det efterklokhet när Stenfors skriver att tecknen på att penningmarknaden var på väg att försvinna fanns långt innan finanskrisen bröt ut 2007–2008. Likt den gamla folkskolläraren måste man i varje fall fråga sig vad vi lära oss härav. Bankerna har råkat ut för hårdare reglering, men den avgörande frågan är om den i grund och botten kommer åt en verksamhetskultur som ger rum för manipulation och okontrollerad risktagning. Stenfors verkar en aning pessimistisk och han konstaterar att finanskrisen i själva verket pumpade steroider i derivatmarknaden.
Ett derivat är ett finansiellt instrument som är kopplat till värdet på en tillgång vid en tidpunkt i framtiden (t.ex. optioner, terminer, warranter och swappar). Det säger sig självt att det finns stora risker och osäkerheter med sådana förutsägelser. Antagandet om rationella aktörer på en transparent marknad är ohållbart.
En central iakttagelse är att makten och sekretessen hör ihop. Det är klart att det måste finnas affärshemligheter, men bristen på transparens blir ett problem också för centralbankerna, som ofta saknat kunskap om och insyn i hur det går till på interbanking-marknaden.
Amoralisk värld
I boken Simma med hajar (recenserad i HBL 24.4.2016) intervjuar den nederländska journalisten Joris Luyendijk 200 bankirer i London City. Stenfors skriver rakt av utifrån sin egen erfarenhet av finanscentret. Med sina två olika perspektiv ger de två böckerna en fullödig bild av hur det går till i en värld där handlarna hanterar penningsummor som är så stora att de saknar koppling till den verklighet andra människor lever i.
Det visar sig vara en amoralisk värld, men det betyder inte att de som arbetar inom den skulle vara onda eller hänsynslösa egoister.