Tomt prat fyller inte klar nisch
Den nygrundade politiska rörelsen som vill förnya politikens former och partiernas sätt att arbeta är ute i ett angeläget ärende. Men det räcker inte.
Rörelsen Liike Nyt lanserades med pukor och trumpeter förra veckan av företagaren och riksdagsledamoten Harry Harkimo och tidigare partisekreteraren och nuvarande vd:n Mikael Jungner. Det mediala intresset var stort och genomslagskraften därefter.
Rörelsen, som i det här skedet offentligt består av sju personer, vill skaka om vårt politiska system och partierna. Det handlar framför allt om att skapa nya former för politiken. Bättre kommunikation, ett annorlunda tilltal och att väcka ett större intresse bland dem som inte hör till den politiska eliten. Genomgripande förändringar i vårt samhälle med en snabbare tidtabell än reformer i dag fås till stånd. Om de alls blir av.
Analysen av bristerna i politiken och partiernas arbetssätt och möjlighet att nå ut till folk är det inget större fel på. Politik i sig intresserar nog människor – men få är i dag villiga att förbinda sig till ett parti. Det politiska systemet känns ogenomträngligt och knappast särskilt tilltalande för den som inte har vuxit upp i det eller har egna karriärplaner där politiken är ett sätt att ta sig fram.
Men efter att Harry Harkimo i 40 minuter har haft möjlighet att lägga ut texten i tv i lördags om hur och varför Liike Nyt ska förnya politiken är slutsatsen att substansen och de konkreta planerna helt enkelt inte finns.
Klimatförändringen måste tas på allvar, de svagare i samhället ska inte lämnas åt sitt öde, marknadsekonomin utvecklar samhället bara reglerna är rejäla och företagsamhet är effektivt – det är påståenden som de allra flesta kan omfatta. Svårigheterna uppstår när man tar de följande, nödvändiga stegen. Hur ska klimatförändringen stoppas och vem ska betala notan? Hur ska samhället ta hand om de utsatta? Vilka regler är rejäla med tanke på marknadsekonomin? Hur befrämjar man företagsamhet? Beroende på vilka svaren är kan de fyra ”teserna” plötsligt stå i total konflikt med varandra.
I Yles intervju i lördags sa Harry Harkimo också att partierna är alltför bundna vid sina egna målgrupper och att han vill jobba för hela Finland, inte bara för vissa grupper. Det låter förstås bra. Men att arbeta för hela Finlands bästa är en lika, eller till och med ännu mer, intetsägande slogan än de fyra tidigare nämnda.
I samhället finns olika grupper och de har delvis helt motstridiga intressen. Det är en orsak till att vi har olika partier. De har alla den uppfattningen att de arbetar för hela Finland, men deras utgångspunkter och ideologier är olika.
Men det stämmer att det politiska systemet har stelnat i sina former, och att de formerna grundlades för drygt 100 år sedan. Då var den allmänna och lika rösträtten ett stort steg som lade grunden för ett demokratiskt samhälle. I dag behövs andra former att påverka, eftersom partierna som kanal inte längre fungerar.
Det finns skillnader mellan partierna och hur välförankrade de är bland både sina medlemmar och folket i allmänhet, men den stora bilden är att partierna har fjärmat sig från vanligt folk. Därför brister det i förankringen av stora reformer och andra viktiga politiska beslut. De ”vanliga” partimedlemmarna har svårt att få sin röst hörd och faktiskt kunna påverka sitt parti och dess linje.
Den form av folkbildning som partierna och andra merborgarorganisationer sysslade med i slutet av 1800- och början av 1900-talet finns inte heller mer, eller är i behov av förnyelse.
Nätomröstningar om det ena och det andra kan inte ersätta de politiska partierna. Inte ens om de som röstar måste motivera sina beslut.
Men en debatt om politikens former och dess innehåll behöver vi.