Armeniens största problem är typiskt postsovjetiskt – landet styrs av en korrupt elit där politiker och affärsmän har allierat sig med varandra. Sargsian har visserligen avgått men den gamla eliten har inte försvunnit någonstans.
– Jag kan inte tro att det är sant! Jag vet inte hur vi gjorde det här! Men vi gjorde det, ropade en av de ungdomar som vi träffade i går i ett gungande, dansande, festande Jerevan.
Samma förvåning uttryckte flera demonstranter. Många hade förberett sig mentalt för en lång kamp mot en etablerad politisk och ekonomisk elit – som inte är främmande för att använda våldsmedel.
den armeniska samtidshistorien är inte uppmuntrande på det här planet. År 2008 då Serzj Sargsian första gången valdes till president dog tio personer när demonstrationer mot valfusk skingrades. I söndags påminde Sargsian demonstranterna om hur massprotester kan sluta. Det gjorde folk rasande och ännu mer beslutsamma.
Situationen höll på att dras till sin spets. Vi gick omkring på Republikanska torget med fotografen Oksana Jusjko, proppfullt med fredliga demonstranter – och hela tiden återkom minnesbilder från Kiev 2014 i mitt huvud. Alla demonstranterna jag hade sett förblöda på Majdan. Våldet som kan blixtra till med förödande kraft när en politisk ledare och hans elit känner sig inträngda i ett hörn.
Men Serzj Sargsian sände inte in några soldater. Han avgick fredligt. Därmed bröt han mot ett etablerat mönster i postsovjetiska länder i allmänhet och Kaukasien i synnerhet.
I dag har lugnet åter lagt sig över Jerevan. Festandet upphörde redan under natten och nu vidtar den nya regeringsbildningen. En självskriven kandidat för att bli premiärminister är oppositionsledaren Nikol Pasjinjan, som ledde demonstrationerna och som konsekvent har hållit en fredlig ton. I sitt segertal på Republikanska torget efter att han hade frisläppts i går underströk han att ingen hämnd kommer att utkrävas.
Hans statsmannaförmågor är däremot ett oprövat kort. Pasjinjan är en före detta journalist som sitter i parlamentet sedan 2012. Han har konsekvent stått i opposition mot den klan från Nagorno-Karabach som sedan slutet av 1990-talet har lett Armenien, först genom Robert Kotjarjan och därefter Serzj Sargsian. Både Kotjarjan och Sergsian har varit kompromisslösa när det gäller konflikten kring Nagorno-Karabach, ett omstritt område där majoritetsbefolkningen är armenier men som de jure tillhör Azerbajdzjan. Armenien kontrollerar området sedan 1994 då man gick segrande ur kriget mot Azerbajdzjan. Hundratusentals azerier tvingades lämna sina hem och har fortfarande inte fått återvända. Inget tyder på att Pasjinjan kommer att vara mer kompromissvillig på den här punkten, eftersom det vore politiskt självmord.
det är heller inte troligt att Pasjinjan, om han blir vald, kommer att försöka ändra på Armeniens nära förhållande till Ryssland. Kreml har tvärtom visat demonstranterna stöd – ryska utrikesministeriets talesperson Maria Zacharova kallar armenierna ”ett stort folk” i en Facebookuppdatering.
– Ett folk som förmår hålla ihop och respektera varandra också i de svåraste av historiska stunder, trots att de är av kategoriskt olika åsikt, är ett stort folk. Armenien, Ryssland är alltid med dig! skriver Zacharova på Facebook.
Traditionellt har Ryssland betraktat Armenien som sin kristna allierade i Kaukasien. På grund av den stängda gränsen till Turkiet och svala relationer med Georgien har Armenien varit nödd och tvungen att satsa på förhållandet till sina övriga grannar – Ryssland och Iran. Förhållandet till Moskva är mycket nära, både politiskt och ekonomiskt. Ryssland kontrollerar i praktiken hela den armeniska eldistributionen.
Men som ett litet land har Armenien också varit skickligt på att balansera. Relationerna till USA är mycket välfungerande, främst tack den starka armeniska diasporan.
armeniens största problem är typiskt postsovjetiskt – landet styrs av en korrupt elit där politiker och affärsmän har allierat sig med varandra. Sargsian har visserligen avgått men den gamla eliten har inte försvunnit någonstans. Någon välorganiserad opposition eller ett utvecklat partisystem finns inte, de som har segrat är ett brokigt gäng demonstranter som krävde förändring. De kommer att bli besvikna eftersom förändringen, om den kommer, bara kan ske gradvis.
Men det livliga armeniska civilsamhället har nu presenterat sig som en verklig maktfaktor.
Efter att hundratusentals demonstranter lyckades tvinga den gamla eliten att avgå tar den politiska processen vid i Armenien. Utrikespolitiskt blir det knappast några förändringar – den huvudsakliga uppgiften blir inrikespolitisk.
ANNA-LENA LAURéN
Korrespondent i Moskva