Gitarrens Paganini

Petri Kumela har sammanställt ett tvärsnitt av gitarrmästaren Fernando Sors musik, som han tolkar på en gitarr av samma typ som Sor själv använde.

GITARRMUSIK

Petri Kumela. Solo Sor. Gitarrmusik av Fernando Sor. (tempus Clásico).

Katalanaren Fernando Sor (17781839) betydde för gitarren ungefär samma som den fyra år yngre Paganini för violinen. Han lyfte med sitt

spel och sin musik speltekniken och instrumentets uttrycksmässiga möjligheter till en helt ny nivå och liksom sin liguriske kollega var han betydligt mer progressiv som teknisk innovatör än som stilist.

Sors musik tar avstamp framför allt i Mozart, den unge Beethoven och deras samtida och mer än en gång går tanken till exempelvis Crusell. Relativt konservativt för sin tid med andra ord, men vissa harmoniska vändningar röjer en ställvis tämligen fritt flygande fantasi.

Sor hyllades på sin tid även för sina baletter och vokalverk, men det är sologitarrmusiken som överlevt och Petri Kumela har på sin nya skiva sammanställt en repertoar – bland annat de populära Mozartvariationerna op. 9 samt Fantaisie Elegiaque op. 59 – som torde utgöra ett representativt tvärsnitt av Sors karriär.

Kumela musicerar sedvanligt känslosamt och med naturlig frasering. Dessutom på en, vilket är skivans clou, René Lacôte-gitarr från 1826 av samma typ som Sor själv höll sig med – litet som att spela Liszt på en Erardflygel – och klangen är varm, levande och sensibel.

Mexikanska skivbolaget Tempus Clásicos största miss är texthäftet. Där återfinns Sor i ett nötskal signerat Kumela samt en karakterisering av instrumentet signerad gitarrestauratören Gabriele Lodi, men inte ett ord om de aktuella styckena, deras tillkomstår samt varför Kumela valt just denna repertoar.