Den finlandssvenska teatern
Svenska kulturfonden satsade under tre år tre miljoner euro extra på teater. Vad hände och vad händer nu?
Ja, vad har man fått till stånd med dessa miljoner och vad händer nu när pengarna – i alla fall dessa specifika pengar – är slut? Den första frågan fick ett klart och övertygande svar på måndagens avslutande seminarium – mycket har gjorts – medan den andra blev hängande i luften. Och den kan knappast heller ha ett svar i det här skedet; tiden måste utvisa vilka efterverkningar satsningen har på vår teater – om några alls. En väldigt viktig vitaminspruta har den utan tvekan inneburit för det finlandssvenska teaterfältet, men förhoppningen är så klart att luften nu inte ska gå ur ballongen. Viljan och passionen finns utan tvekan på fältet, så det finns definitivt orsak att vara optimistisk. Kulturfonden är ändå en stor maktutövare vad beträffar vad som kan bli verklighet. Därför var det positivt att man bjudit in så många olika röster till seminariet och verkligen verkade vilja ta till sig fältets åsikter och insikter.
De tio projekt som delade på specialpotten presenteras i publikationen Teater i transit, och det är inspirerande läsning. Massor med ny dramatik! Barnteater! Helt nya samarbetsmodeller! Små grupper på en stor scen! Och mycket annat.
Nya pjäsförfattare
Det projekt som sannolikt fått mest synlighet och vars effekt på lång sikt eventuellt kan ha den största betydelsen – och som också fick den största summan pengar (650 000 euro) – är Reko-projektet. Dramaturgen Martina Meinander och regissören Arn-Henrik Blomqvist ledde projektet vars syfte var att stödja personer som inte tidigare skrivit pjäser att göra det, att bearbeta texterna professionellt och tillräckligt länge och att pjäserna skulle sättas upp på en teater. Tre ”kullar” författare gick igenom Reko-processen, vilket resulterade i 36 pjäser, varav sexton haft premiär och flera andra står i tur.
Det är fina siffror, men det viktigaste var enligt Meinander och Blomqvist att få till stånd en positiv spiral där fler bra (utan att nu problematisera definitionen) finlandssvenska pjäser skrivs och sätts upp och där publiken vill se dem. Tidigare satsningar på finskt håll har visat att detta är fullt möjligt. Vilken Reko-projektets spiraleffekt är, återstår så klart att se. Labbet och dess nya verksamhetsledare Linnea Stara och Christoffer Mellgren är de som nu plockar upp stafettpinnen.
Framtiden
Hur Svenska kulturfonden i fortsättningen ska tänka kring finansiering av teater, och vad som alltså är viktigast för ett levande fält, kommer Ann-Luise Bertell och Jussi Helminen med några förslag på i sin rapport Teater 3.0. Nyckelorden är samarbete (både mellan institutionsteatrar och fria grupper och internationellt), kvalitet, nyskrivet, barn och unga, tvärkonstnärligt samt publikarbete. Av dessa väckte – föga förvånande – definitionen på kvalitet mest diskussion bland det samlade teaterfolket. Helminens förslag att ge mera åt färre aktörer, samt förslaget på en enskild kurator som bedömer ansökningarna (och alltså avgör vad som är kvalitet) väckte motstånd.
För att teatern ska finnas och ha betydelse, måste den ha publik. Här är barn- och ungdomsteatern i en extremt viktig roll, precis som publikarbetet. Dramatens förra kommunikationschef Elisabeth Lindfors kom med en rad inspirerande förslag på hur teater kunde göras mer tillgängligt och lockande för en bredare publik – hennes publikundersökning publiceras i sin helhet i höst och leder förhoppningsvis till nytänk på teatrarna.
Norden och samarbete över språkgränser är också centralt för att den finlandssvenska teatern ska finnas till på ett meningsfullt sätt.