Reningsverken effektiva mikroplastfilter
De flesta finländska vattenreningsverk eliminerar 99 procent av mikroplasterna. Ska vi skona miljön måste vi veta på vilka andra vägar mikroplasterna sprids, säger Julia Talvitie som disputerar i ämnet.
Kommunala reningsverk filtrerar bort 99 procent av mikroplasterna i avloppsvattnet, visar Julia Talvities doktorsavhandling. Att det ändå finns massor av mikroplast i havet visar att man borde utforska i vilken mån mikroplaster sköljs ut exempelvis med regnvattnet.
Folk frågar sig om man längre vågar maskintvätta fleecejackan sedan det blivit känt att konstfiberplagg avger mikroplaster och att dessa utgör ett miljöproblem. När mikroplaster spolas ut i havet riskerar de att gå in i näringsväven och hamna på våra tallrikar.
– Det är nog inget större problem att tvätta kläder, och fleecejackan har fått alldeles för mycket uppmärksamhet, säger Julia Talvitie.
Hon har i sin doktorsavhandling vid Aalto-universitetet granskat hur mycket mikroplast det finns i avloppsvattnet före och efter reningsprocessen. Hennes forskning i Viksbacka, där huvudstadsbornas avloppsvatten renas, visar att reningsverket samlar upp så gott som alla mikroplastpartiklar som mäter minst 20 mikrometer i diameter.
– De flesta finländska reningsverk samlar upp ungefär nittionio procent av mikroplasterna. Med rätt enkla metoder kan man nå upp till hundra procent, säger Talvitie.
Kommunala avloppsreningsverk ska avskilja fasta partiklar och hindra näringsämnen som fosfor och kväve att komma ut i havet. De flesta reningsverk använder en så kallad aktivslamteknik. Talvities forskning visar att den tekniken får över 99 procent av mikroplasterna att fastna i slammet. De reningsverk som därtill kör med så kallad membranfiltrering kan förbättra reningsresultatet ytterligare.
Man kan fråga sig om alla reningsverk borde jobba på att stoppa den där sista procenten eftersom volymerna är stora och flödet kontinuerligt, i synnerhet då avloppsvattenflödet beräknas öka med folkökningen och urbaniseringen.
– Det är relativt lätt att fånga upp mikroplaster just i reningsverk, men inget reningsverk väljer sin teknik enkom för mikroplaster utan för att nå bästa möjliga helhetsresultat. Frågan är hur rent vi vill att det renade avloppsvattnet ska vara, säger Talvitie.
Många sorters skräp
När Julia Talvitie granskade textilfibrer i Viksbacka reningsverk visade det sig att omkring 70 procent var naturfibrer som bomull. Resten var plaster, till exempel polyester.
– Vi vet att kosmetika och kläder är källor till mikroskräp, och därför vet vi också hur man kan komma åt det, säger hon.
Sverige förbjuder skrubbande mikroplaster i kosmetikprodukter från den 1 juli, och Storbritannien planerar att förbjuda försäljning av sugrör, plastpinnar som drinktillbehör och bomullstops för att hejda havsföroreningen.
– Plast är en funktionell och nödvändig produkt i många applikationer, men problemet är att vi använder alldeles för mycket plast, också i onödan, säger Talvitie.
Samtidigt som hennes forskning visar att reningsverken utgör effektiva filter finns det alldeles för mycket plast i havet. Det beror på att största delen hamnar där på annat sätt, men ingen känner till storleksklasserna på de olika källorna eller spridningsvägarna, vilket diskussionen om fleecejackan avslöjar.
– Det lossnar mikrofibrer från fleecejackor och andra plagg, och inte bara i tvättmaskinen. Vi dammar och sköljer av oss mikroplaster hela tiden, och inte bara från kläderna. Mikroplaster kan komma ut i avloppsvattnet så snart man skurit grönsaker på ett plastskärbräde och sköljt av det. Fleecejackan utgör bara en liten detalj, säger Julia Talvitie.
Fokus på dagvattnetq
Julia Talvitie ska härnäst, för Finlands miljöcentrals räkning, forska i hur mycket mikroplaster som kom- mer ut i havet med dagvattnet, via regnvattenbrunnarna.
– Regn- och smältvattnet rinner mestadels ut orenat. Vi vet inte hur betydelsefullt dagvattnet är som transportkanal för mikroplaster i vattendragen, säger hon.
Oklart är också vilken andel av mikroplastutsläppen som är luftburna, hur man kostnadseffektivast kommer åt mikroplastutsläppen eller från vilka källor de flesta mikroplasterna härstammar. Förmodligen rinner mikroplaster ut i havet när gatudammet sköljs bort på våren.
– Det sägs att mycket mikroplaster kommer från slitage av bildäck, men den uppfattningen bygger på beräkningar och inte på empiriska mätningar. Vi behöver mer detaljerad kunskap, säger Talvitie.
En annan viktig fråga är vad som händer med de 99 procent av mikroplasterna som reningsverken filtrerar bort. De fastnar i slammet som röts och komposteras innan det görs till gödsel eller jordförbättringsmaterial, för att näringsämnena ska gå i kretslopp.
– Vi måste ta reda på om mikroplasterna försvinner under den processen eller om materialet borde behandlas ytterligare för att få bort dem. Om de finns kvar riskerar vi att sprida ut dem i miljön i varje fall.
Också i Finland görs slam från reningsverken till gödsel som används i jordbruket, påpekar Julia Talvitie.
– Vi känner inte till att mikroplaster skulle komma in i maten den vägen, men det är klart att plast inte hör hemma i miljön.