En naturkraft som inte går att stoppa
såg matchbilden väl ut som Romatränaren Eusebio Di Francesco hade tänkt sig och hoppats på. Sen kom en naturkraft vid namn Liverpool i gång.
Vi har sett det väldigt många gånger under säsongen. Då Liverpool kommer in i ett stim eller ett sjok. Då laget plötsligt spelar en fotboll som inte går att stoppa. Vad man än känner för klubben i fråga måste då också de värsta antagonisterna medge att Liverpool spelar den tjusigaste fotbollen säsongen 2017–2018.
Det är så väloljat, så snabbt, så flinkt, så tekniskt och så förödande effektivt att man undrar vad tränaren Jürgen Klopp riktigt säger åt sina spelare före match.
Själv har ju den sympatiske tysken tonat ner sin betydelse och berättat att han inte kör med något brandtal före match.
”Min engelska är för dålig för sådant. Det skulle bara bli löjligt. Och jag är inte säker att effekten skulle bli så bra om jag gjorde det på tyska.”
Det berättade Klopp i en tv-intervju för någon vecka sedan. Ett par dagar före semifinalen skrev kvalitetstidningen The Guardian en alldeles utmärkt artikel om samme Klopp där tysken med de misstänkt vita tänderna säger att han lider av ett syndrom:
”Jag vill faktiskt hjälpa mina medmänniskor.”
Det är lätt att tro, för Klopp är alldeles tydligt en mästare på det mentala planet. Inte så att han skulle vara någon novis i det taktiska tänket heller men det är via lagmoralen och lagkänslan Klopp opererar.
friheter, uppmuntrar dem och skäller inte i onödan om någon misslyckas. Viljan att vinna är alltid större än rädslan över att förlora i Klopps värld. Att Liverpool har väldigt roligt ute på planen har knappast undgått någon.
Och just det där att ha skoj är något som saknas alltför ofta i dagens toppfotboll. Spelarna fungerar som robotar på och utanför planen. Kommer inte ihåg när jag senast skulle ha hört en spelare på allvar säga något vettigt efter en match.
Klopp är av ett annat virke. Han säger vad han tycker och menar vad han säger. Han räds inte ens att uttala sig om känsliga saker som brexit. Och hans aura smittar av sig på spelarna. Alla trivs på jobbet för att uttrycka det enkelt. Jämför det med exempelvis José Mourinhos värld.
satte 5–0 med drygt 20 minuter kvar att spela hade publiken på Anfield och miljoner människor i hemmasofforna bjudits på de bästa 40–45 minuterna i europeisk klubblagsfotboll den här säsongen. Mot Manchester City räckte det med 20 minuter av världsfotboll. Mot Roma tog Liverpool i lite hårdare för att inte lämna något åt slumpen i returen.
Roma ska ha en eloge för att man i slutminuterna fick in två bollar som åtminstone i viss mån ger liv åt ett matchpar som efter 69 minuters spel verkade stendött.
Roma klarade av att vända 1–4 till seger med 3–0 och avancemang mot Barcelona i förra omgången och visst kan de rödgula säkert bjuda upp till kamp hemma på Stadio Olimpico.
3–0 räcker för Roma i returen precis som det gjorde mot Barcelona. Ingen trodde på en vändning då och ännu färre gör det efter att ha sett slakten på Anfield.
Liverpool är ett offensivt sett bättre och mer varierat lag än ett extremt stramt styrt Barcelona är just nu. Och Liverpool åker garanterat ner till Rom för att spela ut. Ska Roma kunna drömma om avancemang får laget inte slå bort en enda boll på fel ställen på planen. Då hugger Liverpool och den formidable Mohamed Salah.
får bara be till högre makter att egyptiern hålls frisk. Han är den enda spelaren Liverpool inte klarar sig utan.
”Inte så att han skulle vara någon novis i det taktiska tänket heller men det är via lagmoralen och lagkänslan Klopp opererar.”
JONAS VON WENDT
reporter