Kristian Smeds genombrottspjäs från 1996 får en uppdaterad nytolkning av fem oerhört starka skådespelare.
Tragiskt, brutalt och intensivt men också komiskt. Så kan livet se ut. TEATER
Jääkuvia. Text och regi: Kristian Smeds. Ljud: Sanna Salmenkallio. Ljus: Teemu Nurmelin. Dräkter: Heli Hynynen och Kristian Smeds. Masker: Heikki Nylund och Jari Kettunen. Regiassistent: Hanna Rajakangas. På scenen: Pirjo Luoma-aho, Esa-Matti Long, Petri Manninen, Rea Mauranen, Taisto Reimaluoto. Nationalteaterns Lavaklubi 25.4.
Kristian Smeds genombrottspjäs Jääkuvia från 1996 har plockats upp av Nationalteatern och spelas nu i hans regi i teaterns källare. Den intima inramningen gör de tragiska berättelserna än mer intensiva, och de fem oerhört starka skådespelarnas explosiva energi kommer väldigt nära.
Jääkuvia handlar om några livsöden i norra Finland. Enaktaren består av fem bilder. Dessa brottstycken ur några finländska liv målar upp en brutal bild av våld, omotiverat hat, alkoholism, död och olycklig kärlek. Men sättet det görs på är så gripande och lysande att man definitivt orkar se på det, och dessutom får en del humor plats mellan ångesten och desperationen.
En flicka på sexton år sticker trotsig och självsäker hemifrån, men livet i Helsingfors blir ett helvete då hon gifter sig med första bästa man. I sju år står hon ut med det fysiska och psykiska våldet innan hon tar sin son och återvänder till sin mor, som trots sitt allt annat än kärleksfulla bemötande ändå visar sig bry sig. Taisto Reimaluoto i peruk, Metallica-t-skjorta, rosa tutu och svarta kängor är den osannolika uttolkaren av denna flicka, vars vredesutbrott verkligen är kathartiskt och sammanfattar ett av pjäsens teman i en mening: Mikä vitun isä, vilken jävla pappa?
Nej, papporna är inga hjältar här. De är frånvarande, över hela landet är de frånvarande. En super ihjäl sig medan hans döda treåriga son står på bottnen av Ule älv och ser på. En annan finns inte alls med i bilden, och den ensamstående mamman hatar sina faderlösa barn. Ja, mammorna är inte heller några varma mjuka famnar här inte, men de gör väl så gott de kan. Vem kan klandra dem om de en gång i månaden, på sin enda lediga kväll från treskiftesarbetet, går ut på krog och har roligt – eller roligt och roligt, ja. Pirjo Luoma-ahos tolkning av denna mamma, som talar om sig själv i tredje person som äiti, är köttig, tragisk, mänsklig.
Toppskådespelare
Rea Mauranen gör flera roller. Bland annat hennes monolog som den drunknade treåringen som följer med sin familjs liv – de förstår inte att han har det bra där, med tårna i gyttjan och håret svajande bland sjögräset – är gripande. Med uppspärrade ögon, orörlig, med naiv och konstaterande röst berättar hon vad han ser. Som elgitarrspelande schlagerartist bjuder hon på en annan sida av sig själv och bidrar med lättande humor.
Släktens predikant Esa-Matti Long står för det träffande metateatrala inslaget – vad tror vi att vi gör här? Hittvingade av frun, eller kanske såg vi en reklam på Facebook? – och talar med silkeslen, insmickrande röst övertygande till oss: ingen kommer till sanningen om inte fader sanning kallar på en. En klok människa lyssnar när han kallar.
Den sista bilden handlar om kärlek som leder till vansinne, obesvarad kärlek som får offret att spy av överväldigande känslor. Också här är skådespelararbetet på topp: Petri Manninens slipade kostymklädda operabesökare krackelerar fullständigt och pendlar mellan hopp och desperation – och den han kämpar emot finns inne i hans eget huvud.
Ljusdesignen är speciellt närvarande i raderna av stora klotformade glödlampor som påminner om en teaterloge eller en cirkus, och ljussättningen stöder även i övrigt dramaturgin. Ljuddesignen förblir i fonden, förutom de några inslagen av kända låtar.
Som berättelser är dessa fem inte unika, men i ett litet format förmedlar pjäsen ändå något som känns djupt sant om detta lands själslandskap. Å andra sidan känner jag att det kunde vara dags för andra berättelser också. Bortom våld, alkohol och ond bråd död. Visst finns det annat också i detta land? Men tack vare de verkligt imponerande skådespelarprestationerna är Jääkuvia ändå en högst sevärd pjäs. Majmånads föreställningar är slutsålda men pjäsen återkommer i oktober.
SONJA MäKELä