Mycket skrot, ett fåtal guldkorn
Det blir tröttsamt och dramaturgiskt schizofrent då Marvelstallet försöker bjuda på alla tiders fajt genom att sammanföra hela sitt superhjälteuniversum.
ACTION/SUPERHJÄLTE
Avengers: Infinity War
HHIII Regi: Anthony Russo och Joe Russo. Manus: Christopher Markus och Stephen McFeely. Foto: Trent Opaloch. I rollerna: Robert Downey Jr, Chris Hemsworth, Josh Brolin, Idris Elba, Zoe Saldana. Som 2D och 3D.
I barndomen tvistade man i sandlådorna om huruvida Stålmannen eller Spindelmannen skulle gå segrande ur en eventuell duell.
Det var på den tiden inget annat än science fiction, tekniskt sett. I dag är de visuellt inbjudande superhjältefilmerna snudd på vardagsmat, tacka (eller skyll på) de digitala effekterna som möjliggjort det mesta, inklusive en berättarmässig sockerfylla.
Knappast blir det bättre av att dagens superhjälteäventyr i regel inte öppnar sig på egen hand, för sig. Nej, Iron Man, Captain America och dess likar är delar av ett regelrätt universum som tidvis även sätter fanboyförsamlingens färdigheter på prov.
Vildvuxen resa
Nåväl, i termer av paketering och mytologisering har Marvelstallet lyckats bra mycket bättre än kollegan, DC Comics (med Batman och Stålmannen på lönelistan). Därav en strid ström av rafflande best ofalbum som ju bygger på det att man buntar ihop hjältar från nära och fjärran.
Det är fallet också i Anthony och Joe Russos Avengers: Infinity War, ett stycke lördagsgodis på de flesta fronter, inte minst när gäller just karaktärsgalleriet. Så får Tony Stark alias Iron Man (Robert Downey Jr.) här sällskap av såväl Dr Strange (Benedict Cumberbatch) som Black Panther (Chadwick Boseman), Thor (Chris Hemsworth) och Hulken (Mark Ruffalo) för att nämna endast ett fåtal.
Den gemensamma nämnaren är Thanos (Josh Brolin), en ärkefuling på jakt efter ett antal ”evighetsstenar” som skulle hjälpa honom i hans föresats att utplåna halva universum.
Det här är upptakten till en vildvuxen resa i tid och rum, ett äventyr där man betar av såväl Moder Jord som mera exotiska planeter, många av dem öde efter den stora förstörelsen.
Så mycket mera finns det kanske inte att säga om själva handlingen, bortsett från att det blir något så när personligt när Thanos frontalkrockar med Gamora (Zoe Saldana), hans egen dotter.
Hon är bekant från Guardians of the Galaxy-familjen med smilfinken Peter Quill alias Star-Lord (Chris Pratt) i spetsen. Och faktiskt är det det här gänget som blåser liv i filmen, som tillför en rejäl dos humor i den annars rätt så bombastiska helheten.
Svidande klipskt
Ett plus blir det också för den fint tecknade hotbilden med en Thanos som – i likhet med våran egen domedagsprofet, Pentti Linkola – välkomnar död och förstörelse inte blott för dess egen skull. Hans poäng: ”får livet (läs: mänskligheten och dess avarter) växa fritt leder det till att vi alla till slut kvävs.”
Lika svidande som klipskt men det kan man inte säga om filmen i övrigt, begåvad med en närmast schizofren dramaturgi. Antingen ägnar man sig åt en bredsida ”soulsearching” – och i anslutning till detta ett visst mått av munhuggning – eller också slåss man så det står härliga till.
I längden blir det ganska så tröttsamt, låt sen vara att manusförfattarna Christopher Markus och Stephen McFeely gör ett styvt jobb när det gäller att passa ihop de olika pusselbitarna.
Som sig bör slutar filmen med en veritabel cliffhanger och endast kusinen från landet vandrar ut ur salen innan det obligatoriska påskägget som följer på sluttexterna.
I längden blir det ganska så tröttsamt, låt sen vara att manusförfattarna Christopher Markus och Stephen McFeely gör ett styvt jobb när det gäller att passa ihop de olika pusselbitarna.