Anyuru vill vara sansad muslimsk
Han har ett ”turbulent och fantastiskt” år bakom sig. När Johannes Anyuru i december tog emot Augustpriset och tackade Gud med den arabiska frasen ”Alhamdulillah” var det en viktig symbolisk handling. 2017 var året då han valde att formulera sig som musli
Johannes Anyuru sträcker sig ivrigt efter tekoppen. Han är sliten efter en natts dålig sömn på ett hotellrum med ”en konstig jättestor tapet” och ett arbetstempo som åtminstone på papperet ser ut att vara extremt högt.
Skriver filmmanus
Knappt har uppmärksamheten kring den Augustprisbelönta romanen De kommer att drunkna i sina mödrars tårar lagt sig förrän det är dags att presentera nästa bok, essäsamlingen Strömavbrottets barn. Samtidigt skriver han på filmmanuset till De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, planerar in nya skrivarkurser för ungdomar i Göteborgs förorter och skissar på en kommande roman. Hemma pockar yngsta dottern Aya, 19 månader, och resten av den stora familjen Nelson-Anyuru på uppmärksamhet.
– Egentligen skulle jag behöva semester, säger han med det snabba tillägget ”skriv inte det”.
Nej, Johannes Anyuru är inte ute efter att plocka enkla sympatipoäng. Han har alltid ansträngt sig för att hitta precisa formuleringar, sådana som inte går att avfärda eller missförstå, men nu är det viktigare än någonsin. Terrordådet på Drottninggatan i Stockholm i april 2017 blev en sorts vägval för honom som offentlig person.
– Det har varit ett år när jag har
valt att formulera mig som muslim i stället för i huvudsak som en svart människa, eller inom citationstecken ”en människa”. Jag har bara talat som muslim – och den rösten är annorlunda och ovan för mig att tala med, säger han.
Moraliskt förkastligt
Hur skiljer sig den rösten från andra? Som svart refererar han till en berättelse om rasism och antirasism som nästan alla människor i Sverige skriver under på, menar Anyuru. Den säger att man inte ska döma en människa för att den har svart hår, att det är fel att göra det, att det är moraliskt förkastligt.
– Det går att vara mycket mer radikal, hård och kompromisslös när man talar om en rasism som handlar om vithet och svarthet. Men att tala som muslim är inte alls så. Det är en mycket, mycket mer komplicerad fråga.
Han letar efter något att exemplifiera med och hamnar lite frustrerat i den ofta debatterade frågan om böneutrop i svenska städer, varför så många är emot det?
– Jag tror inte att det är så enkelt som att det bara handlar om rasism. Och även om det skulle vara så finns det ingen konsensus i Sverige om att det skulle vara så.
”Är en förhandling”
I sådana sammanhang kan man inte
gå in i debatten med en lika kompromisslös attityd, med en färdig föreställning om hur berättelsen ska se ut.
– Det är en förhandling på något sätt, som på något märkligt sätt liknar poesi. För när du skriver poesi måste du också skriva fram den berättelse som du anropar, skriva fram den grammatik som du använder, i samma gest, i samma språng.
Just den skillnaden är märkbar i Strömavbrottets barn med texter samlade från 2010 till 2018. De tidiga texterna om rasism och klass har en hårdare, mer konfrontativ ton medan de essäer som har ett senare datum ofta upplevs som öppnare och mer resonerande. Några av tex-
terna har också kommit till i samarbete med andra, med hustrun Sara Nelson, med ungdomarna i de skrivarkurser arrangerade av gräsrotsinitiativet Pantrarna.
Från början tänkte han publicera boken samtidigt som De kommer att drunkna i sina mödrars tårar – som ett slags hjälp på vägen för romanens läsare.
– Uppriktigt talat var jag orolig för hur romanen skulle bli läst. Och då tänkte jag att om jag ger ut det jag har skrivit på kultursidor och akademiska tidskrifter så blir det en sorts bruksanvisning till mina värderingar, i brist på bättre ord. Men det avstyrde min förläggare, han tyckte att det var en dålig idé – och det var det ju.
Det gav honom tid att skriva fler essäer, bland annat ett par större texter om islam i den svenska politiken. Varför var det viktigt?
– Hur ska jag uttrycka detta så att det inte blir dumt? För att islam har hamnat mitt i svensk politik, mitt i europeisk politik, mitt i europeisk självförståelse. Det har blivit en mörk spegel som Europa tittar in i och säger ”det där är inte vi”. Johannes Anyuru uppträder i Helsingfors på festivalen Helsinki Lit den 25 maj.