Gamla tyska hus, arior och symfonier
Helsingfors stadsorkesters onsdagsprogram fortsatte på säsongens tema kring tysk musik.
klassiskt HSO / Mälkki.
Helsingfors stadsorkester. Susanna Mälkki, dirigent. Karita Mattila, sopran. Poppe, Beethoven. Musikhuset 25.4.
Som inledning spelade orkestern Altbau av den tyska tonsättaren Enno Poppe. Chefsdirigenten Susanna Mälkki känner musiken väl och har dirigerat flera verk av Poppe utomlands. Altbau är ett tyskt uttryck för gamla hus med åtråvärda stora lägenheter, höga tak, trägolv och dekorerade fasader. I Poppes verk blir det gamla huset en metafor för symfoniorkestern i sig. Ett sound av tidigt 1900-tal, i ett stort utrymme, med instrument av trä och mässing.
Överlag präglades verket av en mild nostalgi. Små melodisnuttar och lösryckta ackord som lät bekanta, kanske lite som Stravinsky, upprepades på ett roligt och tankspritt sätt. Texturen var utmärkt proffsigt skriven. Särskilt andra satsen med många korta fraser för soloinstrument imponerade. Stadsorkesterns musiker tycktes trivas bra i verkets retroklanger.
Resten av programmet var Beethoven. Först sjöng Karita Mattila arian Ah, perfido och efter pausen spelade stadsorkestern tredje symfonin.
För Mattila är Ah, perfido ett standardnummer som hon turnerat runt världen med. På stadsorkesterns konsert kunde man beundra särskilt hur lätt hon fick den hektiska helheten att fungera. Olika känslolägen – ilska, sorg, hjälplöshet – gestaltades med suverän klarhet och uttänkt klang i olika register. Recitativsången var fängslande, vilket är en bedrift värd beundran. Däremot förbigick Mattila vissa snabba skalor där det skulle ha funnits tillfälle att briljera.
Som encore sjöng Mattila Träume ur Wagners Wesendoncksånger med suggestiv ro och tätt sammanbundna toner i melodin.
Att spela Beethovens aria före tredje symfonin väckte intressanta frågor. Kan man lyssna till symfonin med betoning på det operaaktiga? Konventionella stämningar och affekter – i stället för symfonisk struktur och geniförklarad individualism.
Alert och exakt
I varje fall kunde man urskilja starka kontraster i spelteknik och en entusiasm typisk för musiker som intresserat sig för uppförandepraxis inom 1700-talsmusik i stadsorkesterns musicerande. Andra satsens begravningståg spelades med ängsligt släpande violindrag och plötsliga skräckackord. Tredje satsens rytmiska livlighet och sprakande valthorn blev en höjdpunkt under konserten.
Ett annat stildrag var en klarhet och transparens som Mälkki troligen ärvt av Boulez. Till och med i genomgående bekant musik, såsom Beethovens trea, behåller hon en alert exakthet med lodräta linjer och tydliga tempon i dirigerandet.
Sammanfattningsvis kändes konserten som en genomtänkt helhet. Stadsorkestern presenterade musik med en centraleuropeisk prägel.