Jaktplanens prestanda viktigast

Finland skickade i går ut fem offerter på 64 jaktplan. Prislappen för ersättarna till Hornetplanen blir 7–10 miljarder euro.

Anskaffningen av flerfunktionsplanen som ska kunna operera över hela landet slukar en summa som motsvarar två års budget för Helsingfors. Men så ska planen också var i fullt stridsdugligt skick ännu år 2060.

Avsikten är att köpa så mycket prestanda som möjligt för de pengar som finns för projektet. Prestan- dan är det viktigaste kriteriet när de fem tillverkarnas plan rangordnas år 2021.

Anbuden väntas droppa in i början av nästa år.

Beslutet om vilket plan som väljs fattas i början av 2020-talet, troligtvis 2021.

Försvarets logistikcentral skickade i går morse den 708-sidiga anbudsförfrågan till Storbritanniens, Frankrikes, Sveriges och Förenta staternas myndigheter. Dessa förmedlar den vidare till tillverkarna av Boeing F/A-18 Super Hornet och Lockheed Martin F-35 (USA), Dassault Rafale (Frankrike), Eurofighter Typhoon (Storbritannien) och Saab Gripen (Sverige).

Avsikten är att köpa 64 plan, exakt lika många som de nuvarande Hornetplanen som de ska ersätta.

– Alla står på samma startlinje, försäkrade flygvapnets kommendör, generalmajor Sampo Eskelinen.

Jaktplansaffären tog därmed ett stort steg framåt, men det dröjer innan vi ser de nya maskinerna mot det inhemska himlavalvet.

Den kommande affärens omfattning är svår att greppa. Flerfunktionsplanens anskaffningspris väntas ligga kring 7–10 miljarder euro. Den högre siffran motsvarar en femtedel av intäkterna i årets statsbudget och den motsvarar Helsingfors stads två års budget.

Till detta kommer stora underhållskostnader under deras drygt trettioåriga livscykel.

Då köper Finland en vara som man kanske inte ens fått provflyga. Så har det nämligen gått för andra europeiska köpare av exempelvis F-35.

Det är å andra sidan ungefär lika fiffigt som om man i dag skulle provköra Volvo, Renault, Ford Mustang, Tesla och Jaguar för att bestämma sig för vilken bil man köper – om sju år.

De nya jaktplanen ska nämligen ersätta de nuvarande Hornet-planen först år 2025. Sedan skall de vara ”fit for fight” ända till år 2060.

Tekniken ombord ser antagligen helt annorlunda ut när planen levereras än den gör i dag. På samma sätt har det gått med de nuvarande Hornetplanen vars vapenarsenal har uppdaterats flera gånger. Det senaste är att förse dem med kryssningsmissiler som behövs för samverkan med markstridskrafterna.

När försvarsminister Jussi Niinistö, kommendör Sampo Eskelinen och logistikcentralens biträdande direktör, Kari Renko pre- senterade det historiska anbudsförfarandet, lämpligen på veterandagen, lät de nästan som grabbiga bilspekulanter när de redogjorde för kriterierna. Bästa tänkbara prestandan är både det första och sista kriteriet.

– Prestandan är det kriteriet som avgör planens rangordning, sade Eskelinen.

– Vi kör med prestandan i framkanten, sade Niinistö.

Renko mildrade uttalandet en aning.

– Budgeten anger ramarna. Vi vill ha den bästa prestandan vi har råd med, formulerade han sig.

De nya jaktplanen är av typ ”multi-purpose fighters”, det vill säga flerfunktionsplan. De ska klara av en strid plan mot plan i luften, de ska kunna slå mot markbaserade styrkor och anläggningar, de kan sättas in mot marina mål, de kan syssla med underrättelseverksamhet och övervakning och de ska klara av operationer på långdistans.

Försvarar hela landet

Militärerna har ett så gott som enhälligt stöd för anskaffningen av politikerna. Bara Vänsterförbundet har uttalat dubier. De som kritiserat antalet plan har effektivt tystats ner med kommendör Eskelinens motfråga: ”Vilken del av Finland har ni tänkt lämna oförsvarad” (HBL 26.1.2018).

Ett av kraven är att planen kan operera över hela landet.

Försvarsminister Niinistö underströk att de nya planen inte enbart ska ersätta de gamla Hornetplanen, de ska också ge ett så stort mervärde åt försvarssystemet som möjligt. Jaktplanen ska integreras med de andra vapengrenarna

Andra krav som ställs på den plantyp och system, som slutligen väljs, är att drifts- och servi- cekostnaderna inklusive uppdateringar kan täckas med medel ur den normala försvarsbudgeten.

Leverantörerna förväntas också erbjuda ett så brett industriellt samarbete som möjligt och planen måste förses med ett underhållssystem som gör dem fullt funktionsdugliga också under exceptionella förhållanden.

Alla uppgifter som leverantörerna ger nagelfars i simulatorerna där man utvärderar hur de fungerar i en krigssituation.

– Då ser vi om vi med den helhet vi skaffar oss också kan behålla herraväldet i vårt luftrum och skydda våra anläggningar, sade Eskelinen.

Kravet är att leverantören utrustar planen med de sensorer, datorer och vapen som maximerar deras stridsduglighet. Om försvaret måste göra det senare kan man räkna med en saltad räkning.

Budgeten anger ramarna. Vi vill ha den bästa prestandan vi har råd med. Kari Renko

Gynnar inhemsk industri

Jaktplansköpet väntas också gynna den inhemska industrin eftersom minimikravet är ett industriellt samarbete som motsvarar 30 procent av anskaffningens totalvärde. Motsvarande andel i samband med Hornet-köpet uppgick enligt Statens revisionsverk till bara 15 procent.

Världen har dock förändrats sedan Hornetaffären. Då dög vilket industriellt samarbete som helst när kraven skulle uppfyllas. Sedan år 2012 kan samarbetet inte lika renodlat användas för att förbättra sysselsättningen. Nu för tiden måste kravet på industriellt samarbete kunna motiveras med försvarspolitiska orsaker. En klassisk skröna från Hornetaffärens tider berättar att man kvittade motköpskraven till och med med sångkörsbesök.

Affärens gigantiska omfattning skapar naturlig oro för att det kan locka till otillbörlig lobbning och direkt korruption.

Enligt Renko ingår det direktiv om de etiska spelreglerna i anbudsförfarandet.

– Vi utgår ifrån att kandidaterna nöjer sig med att skryta med sina egna produkter. Vi har ”rejält spel” som motto.