Emancipation och aktivering

Lagen om inlösen av torp behandlades den 25 januari år 1918, just då landet klövs itu.

Frigörelse kom den att kallas, den omfattande reform som gav landets torpare och andra legotagare rätt att lösa in den jord de brukade. Kring sekelskiftet 1900 dryftades sociala frågor. Just i Finland dominerade jordfrågan eftersom landsbygdens samhälleliga klyftor var genomgripande och städerna små. Dels handlade det om de jordlösa, jordfattiga som inte hade något att odla i ett land där få andra näringar fanns, dels om torpare som betalade jordlega i form av dagsverken eller pengar.

Lagen om inlösen av torp behandlades den 25 januari år 1918, just då landet klövs itu. På agendan fanns en reform som hade manglats under en mycket lång tid men som fastnat i storfurstendömets kejserligt styrda lagstiftningsapparat.

Edvard Gylling, en socialdemokratisk lantdagsman, var med om att forma den lag som antogs efter kriget av ett decimerat parlament. Tidigt förespråkade hans parti rätten att inlösa jord. Själv jämförde Gylling torparnas situation med bondeemancipation, det vill säga det skeende då bondebefolkningen frigjordes från feodalt förtryck och/eller livegenskap. I torparväsendet såg Gylling, en historiker som disputerat på temat, feodala kvarlevor och ville med det här argumentet stöda torparnas rätt till ägande. Vad gäller formande av nya småbruk för obesuttna intog partiet en mera kluven hållning – och exempelvis lantdagsmannen Edla Hjulgrén, som föll offer för terror i maj 1918, framhöll att småbruk knappast skulle bidra till kvinnors bildning och frigörelse.

Kunde en tidig torparreform ha förhindrat detta inbördeskrig? I boken ”Upp trälar” skildrar Väinö Linna den osäkerhet som präglade torparlivet och den bitterhet som upprepade besvikelser medförde. Merparten av torpen i Finland var knutna till bondehemman, inte till större lantegendomar som i Linnas bok. Men även om forskning visar att torparna återfanns på bägge sidor under våren 1918, ska varken de jordfattigas eller torparnas situation underskattas när krigets bakgrund tolkas. Många hade vräkts och efter ett så kallat moratorium hotade flera vräkningar, något som kunde medföra förlust av hem och den egendom som var bunden i uppodlad jord. Också agrarhistorisk forskning har blottlagt osäkerhet och rädsla, känslor som inte ska förringas.

Även politiker från andra partier kom senare att använda ordet frigörelse och det är just med detta ord, i termer av emancipation, som den omfattande reformen senare har omtalats. Också många andra politiker stödde förslaget om rätt till friköp och (manligt) oberoende. Förutom moralekonomiska argument och social rättvisa framhölls det ”hälsosamma” i ägandet och de aktiverande – det vill säga flithöjande – effekter detta kunde få.

I dessa dagar debatteras också en reform med liknande ord, men till vilka traditioner ska den nu aktuella aktiveringsreformen länkas? Även nu handlar det om trygghet men inte om jorddelning utan om arbetsdelning. Låt oss hoppas att denna reform inte skapar alltför stora repor i vår samhällsväv.