Coachen är halva laget

”Generellt är gott ledarskap att frigöra energi och styrkor utifrån sporrande mål och rejäl anständighet.”

Har genom åren

lyckats hålla mig ganska bra i skinnet på läktarplats. Men en vårvinterkväll 1986 i Helsingfors ishall blev jag förbannad på lejontränaren Alpo Suhonen. Sovjet gick mot en ny promenadseger i ishockey – det hörde till bilden i tiotals år – medan Suhonens lejon såg ut som viljelösa lamm. ”Ape” har sina kvaliteter, men stod som vanligt som en mumie i båset utan att röra varken fena eller min. ”Tee jotain!”(gör något), vrålade jag så hallen bågnade – galen och matt över att ha tagit mig till Nordenskiöldsgatan och betalat för ingenting.

Till VM hade Suhonen ersatts av Rauno Korpi och Finland var en ”Masken” Carlsson från att ta sin första medalj. Men det skulle dröja nio år till att lyckas knyta åt säcken i Globen med Curre Lindström vid snöret. Pentti Matikainen hade visserligen hunnit leda lejonen till både OS-silver och VM-silver mellan verserna.

Men det krävdes en svensk lekledare för att vinna det förlösande mästerskapet – en coach som fick laget att släppa sina bojor, eller nojor, och vinnarskallen att växa fram. Lindström var kanske inte någon extraordinär tränare i sig, men satt som hand i handske i tiden. Ledarskap är tajmning och handlar om vad ett team – i vilken som helst verksamhet – behöver som näring för att växa till framgång utifrån given grogrund, rötter och potential. Lejonen behövde Lindströms biff. Måste ha smakat extra gott för förbundets ordförande Kalervo Kummola, som satsat rätt på baren i Tyskland.

Om den idealiska

ledaren kan var och en ha sin uppfattning. Men typ lika lite som en Iivo Niskanen kan knipa guld med universalvalla finns det universalrecept för vinnande ledarskap – team och förutsättningar är olika. Sovjets demontränare Anatoli Tarasov och Viktor Tichonov visade under 1960-, 1970- och 1980-talen att man kan nå skrämmande långt med piska om tidsanda och strukturer tillåter det. Och den gode Suhonen hade nog också med sin ”fri lek-filosofi” fått sin flock att stå upp bättre mot CCCP-tröjornas framfart om han ens en aning stramat åt tyglarna och viftat med lite morötter också.

Ledarskap är ändå något att ta sig aktivt an. Generellt är gott ledarskap att frigöra energi och styrkor utifrån sporrande mål och rejäl anständighet. Med alla positivt taggade formas vinnande lag med flyt. Anrättningen har svensk touche som bara stärks om man tillsätter öppenhet, avspändhet, positivitet och tolerans. Tuomas Grönman, finsk psykolog och tidigare hockeyback med OS-brons i Nagano 1998 på meritlistan, inskärpte i en OS-studio för TV 5 i vintras att den svenskinspirerade menyn kan rekommenderas för alla – också finländare, om någon trodde annat.

Sägs att målvakten

är halva laget. Och varför inte. Fast själv skulle jag säga: coachen. Laget med sina olika pjäser betyder visserligen allt – men maestron anger takt och ton. Vad skulle typ Helsingfors stadsorkester vara i dag utan en Susanna Mälkki eller, apropå teatervännen Suhonen, ett krävande scendrama utan en mästerregissör?