Väloljad trio infriade förväntningar

JAZZ April Jazz The Bad Plus, Sellosalen 26.4

Trion The Bad Plus har en plan och de följer den. Den som känner till trions stil blir inte överraskad.

Trion är ingen nyhet utan bildades för aderton år sedan. På sina femton album har de, vid sidan om egna kompositioner, spelat låtar av bland annat Pink Floyd, Rush, Neil Young, David Bowie och Black Sabbath. Årets nyhet är att trion med basisten Reid Anderson och trumslagaren Dave King i spetsen har en ny pianist, Orrin Evans som efterträder Ethan Iverson. Orsakerna till splittringen är ”komplicerade”, men kanske bandets cirka 150 spelningar per år är en förklaring.

I Alberga spelades inte en enda inlånad låt, vilket var väntat men ändå en liten besvikelse. På den senaste skivan Never Stop II, med Evans vid pianot, finns bara egna stycken. Trions föregående skiva innehöll enbart covers.

Musiken har kanske förenklats något. Men trots enklare ackordföljder och rakare rytmer är styckena inte schablonmässiga eller platta, och det är inte lätt att hitta taktens första slag bland polyrytmerna.

Evans roll är särskilt live inte lika stark som Iversons, men han är en musiker med ett personligt grepp. Han hackar oktaver med höger hand som om det var boogie-woogie. Inga vanliga lopp längs skalorna hördes, men något atonalt sådant. Emellanåt lät han som Cecil Taylor plus ett pulserande groove – eller som Andrew Hill. Ackorden kunde modigt hoppa kromatiskt runt låtarnas enkla harmoniska strukturer.

Anderson och King hade sina kortare solostunder, men spelade oftast tillsammans på ett sätt som inte avbröt pulsen. Egentligen är det fråga om tre musiker som nästan hela tiden kompar med ett gemensamt mål att föra musiken framåt.

Trion använder effektivt dynamik. De inledde med Scenes som steg från tystnaden, med King spelande röda plastvispar, till dundrande rubato. Den efterföljande Commitment från den nya skivan startade häftigt för att senare sänka sig till ett lugn nära tystnad.

Anthem for Ernest från en äldre skiva var ganska typisk Bad Plus med avskalat rytmiskt piano och ett rakt rockgroove med vissa inflikade pauser.

Konsertens höjdpunkt var Boffadem från den nya skivan. Låten inleds av kontrabasen som spelar ett längre ostinato i 11/8 takt, indelat i 5 plus 6 slag. Över denna fängslande repeterade fras byggde man en fascinerande kontinuitet.