NEKROLOG
Elmer Green föddes i Borgå 1925. Hans föräldrar, Gunnar och Olga Green, född Jäntti, uppfostrade sina sex barn kärleksfullt. Efter faderns bortgång 1938 stärktes familjesammanhållningen ytterligare. Sättet på vilket Elmer och hans syskon tog hand om sin mamma, ända till hennes död 1975, är något av det vackraste en mor kan få uppleva.
Under skolåren upptog sjöscouting Elmers tid tillsammans med bandy och fotboll. Teaterintresset växte sig dock allt starkare. Inte minst genom frontteatern där hans granne Per-Olof Sirén inspirerade honom att bli skådespelare. Efter utexamineringen från elevskolan 1946 blev Elmer fast engagerad vid den finlandssvenska nationalscenen. Där fick han snabbt spela flera stora roller som Marcus Antonius i Julius Caesar. Åren 1952-1953 var han tjänstledig för att leda Wasa teater. De åren återkom han ofta till, inte minst teaterbranden 1953.
Sin kärlek fann han i Viborgsflickan Elisabeth ”Picko” Rosenbröijer, elev vid hushållslärarinneseminariet i Högvalla. Förälskelsen ledde till äktenskap 1951 och de fick två döttrar, Marina och Ulrica, vilka Elmer ofta nämnde i varma ordalag, inkluderande deras män och barn.
Under teateråren och som försäljnings- och PR-chef vid Oy Green & Green Ab tillbringade Elmer kortare och längre tider utomlands. Med sitt internationella teaterkort kunde han se teater så mycket som han hann med. Det hade han nytta av då han återupptog skådespeleriet efter drygt tjugo intensiva år som affärsman.
Bland de många roller som Elmer medverkade i som frilansare bör Sjung vackert om kärlek nämnas. Efter premiären skrev Greta Brotherus i Hbl: ”När Elmer Green vid Borgåpremiären spelade diktarens långa, dominerande roll hade jag i salongen känslan av att han inte varit en dag borta från scenen.” Till hans bästa, och sista, rollarbeten hör tv-serien Vredens dag och långfilmen Vita lögner.
För Elmer var friheten det viktigaste. Sina bästa ungdomsår offrade han ute vid fronten och han bar frontmannatecknet med stolthet.
Trots att Elmer var snäll och kärleksfull tog hans humör ibland över. Då behövde ingen vara osäker om vad han ansåg vara rätt. Men Elmer var ändå framför allt en kindkyssande charmig gentleman vars tindrande blå ögon och gudabenådade berättarkonst förgyllde gemenskapen i sällskap som sällskap.
Inför vårt sista möte hade jag köpt champagnekorkar och fläderdryck till Elmers stora belåtenhet. Under samtalet sa han: Jag har all orsak att vara mycket tacksam för det mesta. Då jag frågade: Vad skall det stå på din gravsten? kom svaret omgående: Skådespelare!
Den 23 mars klev skådespelaren ner från livets scen i en ålder av 92 år.