Många frågor öppna i vårdreformen

Vård- och landskapsreformen processas framåt i riksdagen, de avgörande omröstningarna väntas i juni.

Trots att reformen är på målrakan är många frågor vidöppna. Det gäller inte minst de ekonomiska konsekvenserna. Kauppalehti lät nyligen konsultföretaget Perlacon, som ofta anlitas av kommunerna, räkna ut hur mycket landskapen borde spara för att reformen ska komma upp till målet att minska kostnadsökningen inom vården med tre miljarder euro år 2030.

Skillnaderna mellan landskapen är markanta. Nyland borde skära ned kostnaderna med nästan en miljard euro fram till år 2030, men Norra Karelen klarar sig med 40 miljoner. Skillnaden beror förstås på landskapens storlek. Samtidigt visar den att det är de stora landskapen som bär huvudansvaret om reformen ska nå det planerade sparmålet.

Att landskapen har olika ekonomiska förutsättningar märks också om man beräknar sparmålet per invånare. Då borde Nyland minska kostnaderna med 470 euro, medan motsvarande siffra i Lappland och Kajanaland är 700 euro.

I det första skedet av reformen får landskapen sin finansiering av staten. De får ingen beskattningsrätt, men möjligheten att de ska få det har diskuterats.

Konsultföretaget har nu räknat ut vilka skattesatser landskapen skulle ha ifall verksamheten skulle finansieras med en landskapsskatt.

Skillnaderna är så stora att ett utjämningssystem är helt nödvändigt.

Nyland med hög inkomstnivå och en befolkningsstruktur som skapar ett måttligt tryck på vård och omsorg skulle klara sig med knappt 13 procents landskapsskatt. Men Kajanaland där inkomstnivån är låg och befolkningens medelålder är högre skulle behöva ta ut nästan 30 procent i skatt för att finansiera landskapets verksamhet.

Enligt kriterierna för den klumpsumma som staten ska betala till landskapen får Nyland redan det första året 300 miljoner euro mindre än vad utgifterna nu uppgår till. Minuset måste täckas genom att minska kostnaderna. Helsingfors borgmästare Jan Vapaavuori, Saml, säger att det innebär höjda användaravgifter och sämre service. Andra är inte lika pessimistiska, Markus Syrjänen, som är ekonomidirektör för social- och hälsovården i Esbo, tror att underskottet korrigeras när tilldelningen slås fast.

Men sparmålet begränsar statens möjligheter att kanalisera in mera pengar i systemet.

En strikt ekonomisk ram betyder att landskapen i första hand sköter de lagstadgade uppgifterna, där vården är den mest krävande. Det betyder att andra uppgifter, som till exempel regionutvecklingen, kan hamna på efterkälken. Det försämrar regionernas möjligheter att höja sin livskraft och möta framtidens krav.

En annan öppen fråga gäller harmoniseringen av lönerna när cirka 220 000 kommunalt anställda övergår till landskapens affärsverk och bolag. Enligt Kommunarbetsgivarna KT betyder det här att lönekostnaderna inom den offentliga sektorn ökar mycket mer än de högst 700 miljoner euro som KT trodde för två år sedan. Det här beror på ett färskt utslag i arbetsdomstolen. Där slås det fast att när en rörelse överlåts och en del anställda får ny arbetsgivare ska lönerna inom rimlig tid harmoniseras så att de lägre lönerna höjs.

KT vill att harmoniseringen regleras genom lagstiftning, men vårdfacket Tehy är knappast ensamt om sin uppfattning att det räcker med nuvarande lagstiftning som säger att likvärdiga jobb ska ge samma lön. Tehy menar att KT:s förslag om harmonisering betyder att man under en övergångsperiod godkänner avsteg från likalönsprincipen.

De praktiska och ekonomiska konsekvenserna av att närmare en kvarts miljon anställda ska byta arbetsgivare är fortfarande oklara. Samma sak gäller de ekonomiska förutsättningarna för reformens övergripande mål: att skapa likvärdig samhällsservice i hela landet.

Vård- och landskapsreformen är långt ifrån färdig när eller om den godkänns i riksdagen om mindre än två månader.