Ett dystert och grumligt Skandinavien
Scandorama är som en Lars Norénpjäs, full av glapp. Recensenten läser om den flera gånger utan att få korn på det exakta händelseförloppet, och det är spännande i sig.
SERIEROMAN Hannele Mikaela Taivassalo & Catherine Anyango Grünewald Scandorama Förlaget M 2018
Välkommen till Scandorama, det nya Norden, Neoscandia. I Stohome City lever de friska, vackra och välbärgade i en lyxig och arkitektoniskt stimulerande idyll. I Helsingy Citys fula ruiner samlas dräggen, de oönskade, de som saknar papper och kredit. Dessutom gör myndigheterna genetiska experiment på fattiga. Offren för de misslyckade experimenten är en oönskad avart som bör neutraliseras för att inte solka ner paradiset. Men en motståndsrörelse har formats som vill skydda dessa oönskade. Så ser upplägget för serieromanen Scandorama ut. Knappast någon undgår de mycket tydliga referenserna till vår tid av migration, främlingsfientlighet och ökad social och ekonomisk ojämlikhet.
Den grafiska romanens form är krångligare att bemästra än man kunde tro. För någon kan formen antagligen framstå som pueril, eftersom den har släktskap med både bilderboken och med Kalle Anka. Men just detta – att serieromanen lånar tekniker av genrer som kommer med bagage och konventioner – gör att genren ibland har möjligheten att berätta något helt nytt. Serieromanens form tål dock inget slarv och ingen slentrian. Berättandet måste vara precist och skarpt, överflödiga ord skaver, liksom illustrationer som inte fyller en plats i flödet. Således är uppgiften som Hannele Mikaela Taivassalo och Catherine Anyango Grünevald tagit sig an med Scandorama inte helt enkel trots det rättframma upplägget.
Young adult-dystopi
Scandorama platsar även in i ytterligare en genre: den samtida young adult-dystopin. Den här genren känns igen från bestsellerböcker och blockbusterfilmer som Hungerspelen och även den är starkt konventionell, i bemärkelsen att det finns konventioner som måste följas. Till dessa hör: ung (ofta kvinnlig) huvudperson, en dyster värld som styrs av onda makter, samt en motståndsrörelse som värvar huvudpersonen och gör henne till frontfigur. Alla dessa kriterier uppfyller Scandorama. Trots det är det något som skaver i berättelsen, och det har att göra med giftermålet mellan bild och text, men också med själva berättelsen.
Huvudpersonen, tillika berättaren är Miskatt, en människa-katthybrid. Miskatts kattgener gör henne skugglik och osynlig, det är därför den underjordiska motståndsrörelsen som vill skydda de utsatta offren för genetisk mutation behöver henne. Det är hursomhelst min gissning.
Hon porträtteras som ett slags kvinnlig antihjälte, motvilligt utför hon uppgifter som motståndsrörelsen och dess ledare, den avhoppade genteknikern Doc N, ålägger henne. Parallellt letar hon efter sin egen historia. Hon vill verkligen inte vara någon frihetskämpe, hon vill vara i fred, som den katt hon är. Hennes längtan bort gäller dock inte bara motståndsrörelsen, utan även läsaren. Hon glider ur allas grepp och in i Helsingys skuggor.
Tyst, grått, blått
Taivassalos forte är spetsfundiga, precisa och känsliga beskrivningar av känslolägen och skeenden och jag uppfattar henne som en språkligt driven författare snarare än en intrigbyggare. Serieromanens korta rutor och mycket knappa dialog låter inte henne briljera med det. Ibland blir Scandorama nästan tyst – flera uppslag är helt utan pratbubblor – och Miskatts inre monolog tystnar långa stunder. Då lämnas läsaren rätt ensam med sina tolkningar av vad som sker. Det betyder att det blir extra viktigt att skeendena som visas i bild faktiskt går att tolka utan ytterligare beskrivningar, och i det tycker jag ibland att Scandorama brister: det blir detaljfattigt, jag halkar av berättelsen och måste läsa om för att begripa vad som händer.
Illustratören Catherine Anyango Grünewald vann internationellt renommé med sin tolkning av Joseph Conrads roman Mörkrets hjärta år 2010. Färgskalan här går i grått, med enstaka blå inslag. Det blå fungerar som en ficklampa som lyser på det läsaren borde uppmärksamma: virvlar av dna, fiskfjäll och simhud mellan tårna på försökspersoner, piller som ger tröst. Anyango Grünewald använder akvarellbetonad blandteknik för att få fram en dyster, monokrom stämning och ofta lyckas hon; särskilt väl lyckas det i de flödande, vattniga panoreringarna över landskap som breder ut sig över hela uppslag.
Dystopin som genre förutsätter naturligtvis inte regelrätt realism, men nog intern sammanhållning och ett eget konsekvensmönster. Världsbygget måste hänga ihop, helt enkelt – det måste finnas regler för att regelbrott ska bli synliga.
Saknar berättardriv
Däremot blir vad man kunde kallla seriefieringen av berättandet ibland ett problem. En manick lyser upp i blått, någon gör en min jag inte riktigt kan tolka, reser sig oroligt och lämnar bilden. Varför det? Ibland förstår jag helt enkelt inte vad det är meningen att jag ska uppfatta i bilderna. Jag saknar något så banalt som tydlighet och berättardriv. Långa bildsekvenser utan kommenterande eller förklarande text skapar oklarhet om bildberättandet inte är väldigt tydligt, för att inte säga övertydligt. Det är visserligen vackert, men vad är det som händer? I jämförelse med Hungerspelen-böck- erna, där huvudpersonen Katniss Everdeen är en högljudd berättare, lär vi knappt känna Miskatt. Hon förblir en undflyende, självständig kattvarelse också för läsaren, hon verkar inte behöva bli förstådd.
Just för att Scandorama i så hög grad är berättad enbart genom bilder blir den bildmässiga precisionen helt avgörande för att driva handlingen framåt. Jag fastnar vid att illustrationerna av de vetenskapliga processer som är handlingens nyckel är luddiga och gammaldags, som att huvudpersonen Miskatts mor får en injektion rätt in i den höggravida magen. Är det verkligen så en genetisk modifikation går till? Och blodprov, tas de verkligen med en spruta ur fingertoppen? En serieroman vars intrig i så hög grad handlar om medicinsk etik och genmodifiering hade tjänat på mer noggrann detaljresearch om hur sådana experiment kunde gå till i verkligheten. Nu tappar berättandet momentum och jag som läsare får inte riktigt grepp om den värld som Scandorama vill bygga upp. Jag vet inte heller varför forskarna velat blanda människo- och
kattgener, eller vilken roll de Mengele-aktiga experimenten spelar för samhällsbygget. Är det sadism eller en för-allas-bästa-anda? Kan dessa ens skiljas åt?
Frågan om trovärdighet
Frågan om trovärdighet är central för young adult-dystopier. Dystopin som genre förutsätter naturligtvis inte regelrätt realism, men nog intern sammanhållning och ett eget konsekvensmönster. Världsbygget måste hänga ihop, helt enkelt – det måste finnas regler för att regelbrott ska bli synliga. Å andra sidan är det utmanande med en berättelse som blottar hur vi människor försöker skapa berättelser av livet, sätta sekvenser på ett pärlband så att de hänger ihop och skapar progression trots att tillvaron snarare är slump och ingen stor berättelse finns. I stället för en Disneyfilm är Scandorama en Lars Norén-pjäs, full av glapp. Jag läser om den flera gånger utan att få korn på det exakta händelseförloppet, och det är spännande i sig. Scandoramas svagheter blir på sätt och vis också dess behållning: vagheten, frånvaron av ord, öppenheten. Men fortsättning följer. De sista uppslagen är en klassisk cliffhanger; kanske får läsaren smyga närmare Miskatt och hennes värld i del två av Scandorama.