Man kan inte vara bäst i världen om det finns misstankar om att statsministern utövat påtryckningar på det statliga mediebolaget.

Den 3 maj firar vi pressfrihetens dag. Ja, må den leva! skriver nyhetschef Lena Skogberg i en reflektion över journalistikens tillstånd i världen.

Lena Skogberg kommenterar pressfrihetsindexet och det faktum att Finland har ramlat ner tre pinnhål under de två senaste åren.

2017 är brytpunkten. Vi har nått en tidsålder av postsanning, propaganda och förtryck av friheter – särskilt i demokratier.

Så skrev Reportrar utan gränser (RSF) i fjol i samband med lanseringen av det årliga Pressfrihetsindexet. Varje vår sedan 2002 har organisationen kommit med sitt index, som baserar sig på en granskning av pressfriheten i 180 länder.

Enligt årets index har attackerna på pressfriheten bara fortsatt. Och de kryper närmare.

De nordiska länderna toppar listan. Men den tidigare ettan Finland trillade redan 2017 ner två pinnhåll på grund av det som kallades Sipilägate. Man kan inte vara bäst i världen om det finns misstankar om att statsministern utövat påtryckningar på det statliga mediebolaget.

I år nedgraderas Finland ytterligare och är fyra, efter Norge, Sverige och Nederländerna. Orsak: polisens husrannsakan hos Helsingin Sanomatjournalisten Laura Halminen efter att hon hade skrivit om statens underrättelseverksamhet. Vad är det som händer? Reportrar utan gränser skriver att antalet länder där auktoritära regimer och diktatorer hotar pressfriheten ökar. Mest överraskande är kanske hur fragil pressfriheten verkar vara i det vi kallar demokratier. Som i Finland.

Men också i Ungern, Polen och Turkiet.

Medieforskaren Frank Esser sade under ett besök i Helsingfors nyligen att det finns ett klart samband mellan demokrati, populism och journalistik.

– Ett element går igen i de flesta definitioner av populism: ett upplyst folk mot en korrupt elit. Till eliten räknas myndigheter, domstolar, massmedier. Alltså mellanled av institutioner som envisas med att basera sin verksamhet på analys, fakta och logik, i stället för känslor.

Auktoritära ledare utnyttjar folkets misstro mot denna ”korrupta elit” och pläderar för att det är bättre med en direkt koppling mellan folket och ledaren.

– Vi talar ofta om en karismatisk ledare där själva karisman blir länken till folket, menar Esser.

Men det är nog inte pressen som är mest korrupt. Tvärtom finns det i medievärlden en växande uppfinningsrikedom om hur man kan samarbeta för att avslöja just korruption. Alla har vi hört om de avslöjanden om skatteparadis som följt på Panamapappren och Luxleaks.

Mot den bakgrunden är det fint att EU-kommissionen lagt fram ett direktiv om skydd av visselblåsare. En av dem som jobbat länge för en sådan lagstiftning är EU-parlamentariker Heidi Hautala (Grön):

– Attackerna mot det fria ordet är en panikreaktion från den gamla världen som är rädd för att korrupta maktstrukturer ska komma fram. Jag tror att direktivet kommer att uppmuntra journalister att våga skriva öppnare när de vet att deras källor skyddas, säger hon i en kommentar till HBL.

Också på lokalplanet händer det: i Helsingfors fullmäktige har Dan Koivulaakso (VF), Kauko Koskinen (Saml) och Alviina Alametsä (Grön) lämnat in en motion om regler för visselblåsare.

Det finns även andra ljuspunkter. Jag tänker på Daphne-projektet. 18 av världens största medieföretag – däribland New York Times och The Guardian – samarbetar för att få fram sanningen om vem som ligger bakom mordet på Daphne Caruana Galizia på Malta. Hon dödades av en fjärrstyrd bilbomb nära sitt hem i oktober i fjol bara timmar efter att hon skrivit ett kritiskt inlägg på sin blogg. Daphne var en av landets mest kända politiska journalister som avslöjat både korruption och nepotism i landets högsta ledning. Det fria ordet ger sig inte så lätt. Ja må den leva, pressfriheten!

”Mest överraskande är kanske hur fragil pressfriheten verkar vara i det vi kallar demokratier. Som i Finland.”

LENA SKOGBERG

Nyhetschef