Också reform med brister bättre alternativ än dagens situation
Läkaren Gustav Wickström ger uttryck för en bristande vårdetik (HBL 28.4) då han utan att ha studerat vårdreformens lagmaterial tar till storsläggan mot den. Han ger uttryck för en förtryckarmentalitet som passar mycket klent ihop med en läkares ansvarskänsla för de vårdbehövandes möjligheter att kunna få behövlig vård.
I dagens läge har vi de prioriterade vårdbehövandes grupp som har möjlighet till mycket snabb grundvård genom gratis personalhälsovård, genom privata sjukförsäkringar som ökat kraftigt eller som har gott om pengar att anlita privata läkarcentraler.
Sedan har vi den stora gruppen av folkets breda lager som är hänvisade enbart till hälsocentralerna med alltför långa köer och som i ett stort antal kommuner lider av läkarbrist.
Denna omfattande degraderade grupp utsätts för ständiga hälsorisker då deras diagnoser fördröjs vilket ökar sjukdoms och invaliditetsgraden och i ännu värre form utsätts de för livshotande risker.
Dessa aspekter existerar inte i Wickströms raljerande utfall mot vårdreformen. Dess huvudsyfte är att minska den rådande råa segregationen och öka antalet vårdcentraler och få en kraftigt ökad läkarkapacitet i bruk till nytta för även de fattigare medborgargrupperna av vilka många är pensionärer, arbetslösa och barnfamiljer.
Vi kan även notera de privilegierades reaktioner mot att större medborgargrupper skulle få börja besöka centra ler som sköts av privata vårdbolag, vilket även skulle betyda att väntetiden skulle öka från några dagar till flera dagar för den betydligt mindre skara som de privata vårdbolagen nu sköter.
Personalhälsovården är känd för att fungera mycket effektivt och snabbt och vänstern var snabbt ute tillsammans med fackförbunden att kräva att dess position inte får försämras utan skall fortsätta som gratis och privilegierad. Vi vet att den sköts främst av privata läkarcentraler och i den mån den sköts av hälsocentraler har dessa egna läka re för dessa patienter som går förbi de långa köerna av märkbart sjukare patienter. Det är vänsterns vårdpolitik och den fick regeringen att gå med på att den nuvarande personalhälsovården inte får röras. Och inte heller de studerandes privilegierade vård.
Det förvånar att Wickström som läkare hårt motsätter sig vårdreformen som har som främsta mål att förbättra de fattigas vårdtillgång. Valfrihet i grundvården är den beprövade goda vårdmodellen som länge har fungerat i de övriga nordiska länderna och då den genom förts försvann de långa köerna snabbt.
Wickström visar stort agg mot privata vårdbolag för att han ser vinstresultat som troll som fördärvar vårdetiken. Hans inställning till läkarkolleger är skrämmande. Han ser dem som etiklösa marknadsförare som i förtjänstsyfte främst vill låta göra onödiga undersökningar för att bolagen ska få mera pengar och att de förbiser patienternas bästa. Hårda och grundlösa anklagelser av Wickström mot läkare som har patienternas fulla förtroende och som ger behövlig tid för omsorgen. I alla enkäter som gjorts ger patienterna bättre betyg åt privata läkarcentraler än åt hvc.
Wickström har inte heller uppfattat att det är landskapen som bestämmer den årsersättning som betalas per patient åt de privata vårdproducenterna på avtalscentralerna. Det är inte de privata som fakturerar per besök och åtgärd utan det är en årsersättning som gäller i olika kategorier i relation till sjukdomarnas omfattning.
Men gällande fakta passar inte in i Wickströms provocerande propaganda mot den högst behövliga reformen. Även om det finns brister i reformen är den ett mycket bättre alternativ än dagens situation inom grundvården som med sin hårda segregation slår ut stora mängder medborgare från rätten till snabb och adekvat vård, från rätten till grundläggande mänsklig rättighet.