Finns det plats för klass i Svenskfinlands historia?

KULTURDEBATT Om vi med ”arbetarklass” menar något i stil med det tidiga 1900-talets industriarbetare, så har arbetarklassen onekligen försvunnit. Men klass innebär inte samma sak som ”stånd” eller ”kast” utan är kopplat till de strukturella positionerna p

Den historiska skapelsen av ”Svenskfinland” framställs ofta som en klassöverskridande process. Standardverken beskriver konstruktionen av finlandssvenskarna och territoriet ”Svenskfinland” som ett konsolideringsprojekt där den svenskspråkiga befolkningens olika samhällsklasser – med undantag för en del svenskspråkiga arbetare som valde bort svenskheten till förmån för den finska arbetarrörelsen – sammanfogades till ett helgjutet ethnos genom en klar gränsdragning mot det finska Finland.

Konsolideringsprocessen, som ofta dateras till decennierna runt sekelskiftet 1900, utgjorde en motreaktion till den finska nationalismen och använde sig i stort av samma nationsbyggande verktyg för att framodla finlandssvenskarnas kulturella identitet. Ledstjärnorna för konstruktionen av ett enat finlandssvenskt ”folk” anses vara den borgerliga svenska samlingsrörelsens representanter, en rörelse som politiskt institutionaliserades som Svenska folkpartiet.

Samlingsrörelsen hade utan tvekan en central roll i konstruktionen av en för de flesta svenskspråkiga finländare gemensam finlandssvensk identitet. Samtidigt finns alltid en risk att vår historieuppfattning formas av samlingsrörelsens egen självförståelse om att den var liktydig med det som skulle komma att kallas finlandssvenskhet. Klassfrågor försvinner då per automatik ur Svenskfinlands historia, eftersom berättelsens grundpremiss är att ”finlandssvenskarna” blev till genom ett borgerligt konsolideringsprojekt som inte endast politiskt monopoliserade svenskheten utan också kom att utgöra själva finlandssvenskheten. Situationen för den svenska arbetarklass som stod utanför samlingsrörelsen framställs därför ofta som ett dilemma där valet stod mellan finsk klassolidaritet eller svensk folkgemenskap.

En mängd bortglömda icke-borgerliga röster vittnar gärna mot tanken om en enda förment klassöverskridande finlandssvensk identitet i samlingsrörelsens hägn. Den finlandssvenska och socialistiska tidningen Nya Folkbladet skrev:

Den svenska överklassen har nämligen aldrig och kommer aldrig att bevaka de svenska arbetarnas och arbetarbefolkningens intressen. För att tillvarataga sina intressen söker emellertid de svenska arbetarna samarbete med de finska arbetarna, vilka ha samma ekonomiska intressen att bevaka som de svenska arbetarna, och som förbundit sig att godkänna den internationella socialistiska ståndpunkten i nationalitetsfrågan. (23.11.1928.)

Nya Folkbladet ger oss tillgång till en sällan hågkommen uppfattning om det svenska i Finland. Något politiskt enhetligt finlandssvenskt folk fanns inte eftersom ”folket” redan var delat utmed klassgränserna. Klasstillhörigheten innebär samtidigt att den svenska arbetaren hade gemensamma intressen med de finska arbetarna och inte med den svenskspråkiga överklassen. Inte nog med det, de finskspråkiga arbetarna var föremål för samarbete – inte antagonism. Samarbetet med de finskspråkiga skulle inte enbart tjäna den svenskspråkiga arbetarens klassintressen, utan också deras kamp för sina nationella och kulturella rättigheter som svenskar i Finland.

Som Nya Folkbladet framhöll var samarbetet med finnarna baserat på arbetarnas gemensamma godkännande av ”den socialistiska ståndpunkten i nationalitetsfrågan”. Den ståndpunkten innebar att de nationella minoriteternas rättigheter skulle erkännas och, vilket borgerliga svenskspråkiga med ekonomiska och politiska riksintressen ofta inte tillstod, ges både kulturell och politisk autonomi. De finlandssvenska socialisterna erkände alltså inget identitetsdilemma: den svenska arbetarklassen kunde och skulle välja såväl klassolidaritet som språklig folkgemenskap.

Nya Folkbladets position utgör inte ett ensamt exempel. Tvärtom, den socialistiska nationalitetsidén och tanken om ett ”klassmedvetet” Svenskfinland var allmängods bland svenskspråkiga socialister under stora delar av 1900-talet. Karl H. Wiik föreslog grundandet av ett svenskt socialdemokratiskt parti 1906 och runtom i Svenskfinland grundades egna svenska arbetarföreningar för att tillvarata svenskspråkiga arbetares klass- och språkintressen på det lokala och nationella planet. Atos Wirtanen visionerade om ett enat Norden och en enad och självständig finlandssvensk vänster på 1940-talet, och 1972 försökte den taistoitledda ungdomsföreningen Avant ”befrämja den finlandssvenska nationella minoritetens språkliga och kulturella intressen mot all form av nationalism och ’kosmopolitism’”. För att inte tala om de kommunistiska finlandssvenska arbetare i Jakobstad som vägrade gå på partimöten på 1950-talet efter att deras svenska lokalavdelning tvångssammanslagits med den finska.

Vad innefattade deras idéer om ett socialistiskt Finland och Svenskfinland? Hur omsattes dessa idéer i praktiken? Vilken roll spelade samarbetet med den finska arbetarklassen? Hur tänkte de socialistiska aktörerna på klassolidaritet och språkfrågan? Trots att finlandssvenskarna är en av världens mest utforskade minoritetsgrupper vet vi fortfarande väldigt lite om dessa frågor. Den historiska och kulturvetenskapliga forskningen har stora luckor gällande den finlandssvenska arbetarklassen i allmänhet och de svenskspråkiga socialistiska rörelsernas historia i synnerhet.

Hur skall kunskapsluckorna om klassfrågor i Svenskfinland förstås? I en nyutgiven rapport av tankesmedjan Magma antar Peter Ehrström att klassfrågor i Svenskfinland har trängts undan av en hegemonisk ”normfinlandssvensk” berättelse av högborgerlig sort. Det ligger säkert en del i den beskrivningen, men begreppet normfinlandssvensk saknar förklaringskraft. Problemet är att forskningen om det svenska i Finland är så omfattande att ”normen” borde täcka så gott som allt utom klassfrågor, och en sådan ”norm” är lika bred som den är meningslös. Faktum är att klassfrågor är relativt outforskade, men vår kännedom om orsakerna till detta är ännu lika knapphändig som vår kunskap om klassfrågorna själva. Intressant nog innehåller samma rapport ett efterord av Magmas chef Nils Erik Forsgård där han avfärdar idén om hegemoniska samhällsberättelser om Svenskfinland som ett påstående som ”smakar av studentupprorens 1960-tal”. I stället vill Forsgård lyfta fram Svenskfinlands många olika ansikten och profiler. Att tala om högborgerlig hegemoni må vara en överdrift, men eftersom kunskapsluckorna är ett faktum smakar Forsgårds avfärdande i sin tur enbart ideologi från ett annat decennium, nämligen 1980-talets thatcheristiska reduktion av samhällsstrukturer till frågor om individuella livsstilsval.

En specifik svårighet i diskussioner om klassfrågor, både förr och nu, är att begreppet klass ofta förväxlas med ”kast” eller ”stånd”. De senare begreppen betecknar ett komplett sätt att leva som uttrycks i specifika markörer, symboler och livsstilar som utgör ståndets eller kastens kulturella identitet. Begreppen stånd och kast hör ihop med en vä-

sentligen förmodern livsform där den börd eller status som individen föds till också mer eller mindre bestämmer rättigheter och skyldigheter i allt från äktenskapet till arbets-

marknaden. Begreppet klass däremot är sammanvävt med det moderna samhällets sekulära och borgerliga egendoms och kontraktsfrihet. Begreppet klass beskriver de livsomständigheter, beroendeförhållanden och strukturer som skapats genom att vissa individer lever av fritt lönearbete, medan andra får sitt uppehälle genom att äga produktionsmedlen. Med andra ord, om det finns en fri och modern arbetsmarknad, så finns också alltid de strukturella positionerna ”arbetarklass” och ”ägarklass”. Den ungerska filosofen Gáspár Miklós Tamás talar därför om klass som ett strukturellt drag i det moderna kapitalistiska samhället, och till skillnad från kasten eller ståndet, är klassen en ”levd abstraktion” som vi kan gå in eller ut ur beroende på våra egna ekonomiska framgångar.

Distinktionen ovan har direkt relevans för den mycket omdebatterade frågan om huruvida arbetarklassen har försvunnit. Om vi med ”arbetarklass” menar något i stil med ett specifikt stånd som likt det tidiga 1900talets industriarbetare har en säregen kultur, sina egna fritidsföreningar och specifika sätt att tala och föra sig – då har den här arbetarklassen onekligen försvunnit. Men hur intressant är konstateran det att det i Finland anno 2018 inte längre finns arbetare med samma sorts livsform som hundra år tidigare? Ingen tänker sig heller att rasismen upphörde då skallmätningarna slopades, eller att sexismen dog då 1950talets husmodersideal blev impopulärt. Nej, självklart har den klassmedvetenhet som historiskt sett associerats med den strukturella positionen ”arbetarklass” förändrats, och det är också oklart om det finns någon motsvarande enhetlig arbetaridentitet i västvärlden i dag. Det här innebär däremot inte att arbetarklassen som levd abstraktion har försvunnit, utan enbart att samma kulturellt konstruerade klassmedvetenhet inte längre hittas bland dem som i dag kämpar för att få vardagen att gå ihop genom lönearbete.

avsaknaden av en enhetlig arbetarkultur tas ibland som intäkt för att begreppet klass som sådant blivit trubbigt och oanvändbart. Frågan blir då: trubbigt och oanvänd bart för vad då? Om målet är att göra politik utifrån en gemensam kulturell ”arbetaridentitet”, så stämmer det troligen att avsaknaden av en enhetlig arbetarkultur blir ett problem. För historikern, kulturvetaren och samhällsforskaren är situationen däremot den motsatta: styrkan hos ”klass” som analytiskt begrepp ligger i att det inte enbart beskriver aktörernas kulturella självförståelse, utan att klassfrågan också identifierar ett spänningsfält som hör ihop med det fria lönearbetet som produktionsform.

Naturligtvis kommer de individuella situationerna att vara vitt skilda: professorns liv som lönearbetare är mycket annorlunda städarens. Men ett analytiskt samhällsbegrepp får sin skärpa då det används för att visa på hur skillnader skapas, inte genom att enbart beteckna objekt av samma slag. Exempelvis: vi kan visa på vilka sätt klasskillnader görs just genom att undersöka hur lönearbetet skapar olika sorters strukturella beroendeförhållanden för profes sorn, städaren eller visstidsjobbande cykelbud. Som Max Weber föreslog kan de olika positionerna inom ”arbetarklassen” ytterligare klargöras med beskrivningar av de livschanser och framtidsutsikter som hör ihop med olika yrkesgruppers samhälleliga och kulturella status. Skilda klasserfarenheter hindrar klassanalyser lika lite som skilda erfarenheter av att ”vara kvinna/man” hindrar analyser med hjälp av begreppet genus.

Begreppet klass hör, likt ras eller genus, till det moderna samhällets nyckelbegrepp. Genom undersökningar av klass är det möjligt att identifiera och beskriva strukturella maktrelationer, även om dessa maktrelationer inte alltid är en del av aktörernas egen explicita självförståelse. För finlandssvenskarnas del saknas forskning om klassfrågor både som upplevd självförståelse och som en strukturell men outtalad skillnad inom det förment klasslösa Svenskfinland. Att erkänna detta faktum är en nödvändighet för varje undersökning som vill göra de mångahanda erfarenheter som inneslutits och innesluts av ”det svenska i Finland” rättvisa. Vårt forskningsprojekt Klasskamp på svenska undersöker en hittills ouppmärksammad del av Svenskfinlands historia: frågorna om klasssolidaritet och språkgemenskap inom den finlandssvenska arbetarrörelsen under 1900talet. En djupare förståelse av klassdimensionen i Svenskfinlands historia ger oss en bättre förutsättning att förstå klassfrågornas roll även i dagens samhälle. Förhoppningsvis kan även våra liberala tankesmeder arbeta vidare med samtida klassfrågor utan ideologisk ängslighet och därmed bidra till utforskandet av Svenskfinlands sociala strukturer.