Franskt och nordiskt vid April Jazz

JAZZ

April Jazz: Bobo Stenson Trio, Ilmiliekki

Sellosalen, 28.4 Ett och samma piano klingade fascinerande olika under två par olika händer, då Bobo Stenson Trio och Ilmiliekki Quartet uppträdde vid April Jazz i lördags.

Vid den nordiska kvällen på April Jazz stod även fransk musik i centrum. Bobo Stenson Trio spelade bland annat musik av Erik Satie och Ilmiliekki Quartet presenterade musik från sin kommande skiva. Särskilt Tuomo Prättäläs komposition Ravelogue imponerade.

Bobo Stenson spelade i Paris i början av 1960-talet och det första egna albumet kom 1971 på det då tämligen nybildade skivmärket ECM. Senare har han spelat bland annat i Charles Lloyds, Stan Getz och Tomasz Stankos band.

Det var åter intressant att konstatera hur olika ett och samma piano låter under olika händer. Efter Prättäläs kristallklara spel lockade Stenson fram en sammetsliknande matta från flygeln. Stenson är en ekonomins mästare i tonbruk, men en mästare som helt tydligt även blir inspirerad och rycks med i all iver. Med ålderns rätt spelar han inga

överflödiga toner, men håller inte tillbaka då andan faller på.

Anders Jormin, hedersdoktor vid Sibelius-Akademin och bekant för inrättningens studerande, inte minst basister, är trions ankare men också kompositör. Han spelade sin kontrabas längs hela skalan, från det låga registret till violinhöjder.

Den yngre Jon Fält är något av en duracellkanin. Hans trumspel är mycket flexibelt och pauserna är en väsentlig del av hans spel. Effektfullt blir det då han lägger ut bitar av kompet som en räcka enskilda slag på de olika instrumenten.

Trion spelade i huvudsak stycken från den nya skivan Contra la indecisión och från Cantando (2008). Repertoaren är bred – bland styckena fanns musik av såväl Frederic Mompou som Béla Bartók, men Don Cherrys hypnotiska Don’s Kora Song hördes även. I Jormins Oktoberhavet blev Stenson tydligt ivrig och gick

upp i högre register. Kompositören kontrade med stråksolo i bland annat celloregister.

En höjdare vid en nog så jämngod spelning var Saties Elégie. Med Stensons version som facit kunde man påstå att Satie uppfann popmusiken redan i slutet av 1800-talet. Särdeles otvunget böjde sig de antika tonerna till ett språk som kunde ha skrivits hundra år senare.

Trion avslutade efter rungande applåder med extranumret Stilla. Jormins stycke är inte särskilt stilla, utan en svängare av överraskande traditionell kaliber, med tanke på trions samtida stil.

Ilmiliekki är tillbaka

Av materialet att döma kommer Ilmiliekki Quartets kommande skiva förmodligen att tävla om titeln årets inhemska jazzskiva. Gruppen som bildades 2002 har vad gäller skivinspelningar hållit en kreativ paus sedan 2009.

Från första stund var det klart vilket välklingande band detta är. Jämfört med The Bad Plus, som uppträdde på torsdagen i samma sal, var skillnaden som natt och dag. Överraskande var också hur elegant och tillbakadragen kvartetten var jämfört med Stensons energiska trio. De nya styckena är av toppklass och Prättäläs Ravel-parafraser närapå genialiska. Stämningarna gick från pomp och ståt i Land of Real Men via de eteriska Ilmaleki (så har bandets namn stavats utomlands) och Afterimage med Stanko-influenser till hipp agentjazz i He Reminds Me of Pete Henry. Förutom Verneri Pohjola (trumpet), Tuomo Prättälä (piano) och Olavi Louhivuori (trummor) medverkade basisten Jori Huhtala, som hoppade in för Antti Lötjönen med den äran. Konserten spelades in av Yle och kommer att höras i Jazzklubi.