Grundsmakerna i god balans
På sin fjärde platta är sextetten Gourmet anarkistisk men inte arrogant. Jan-Erik Holmberg hör intryck av allt från Erik Satie till New Orleans-stuk.
Gourmet En Garde (Fiasko)
Sextetten Gourmet, som leds av gitarristen Esa Onttonen och saxofonisten Mikko Innanen, har funnits sedan 1997. Bandet är sin stil och attityd trogen på sin fjärde skiva. Attityden är anarkistisk men inte arrogant. Man kan förvänta sig nästan vilken som helst musikstil av bandet, men alltid spelad i Gourmet-stil.
Att det inte blivit fler plattor under mer än tjugo år beror säkert på att samtliga musiker bullar upp delikatesser på många håll. Ilmari Pohjola (basun), Veli Kujala (dragspel), Petri Keskitalo (tuba) och Mika Kallio (trummor) är alla välkända från många sammanhang.
Skivans flesta stycken är signerade Innanen, Onttonen eller bägge. Louis XIV innehåller nästan ett överflöd av ingredienser, som samba-, soulballad- och shufflerytmer, men för lyxigt blir det ändå inte. Love Gone Wrong är en är en rytmiskt men inte melodiskt konventionell vals som blir rent av surrealistisk då Innanen spelar ett solo som kunde vara direkt rivet från någon Parker-inspelning.
Skogspromenad och James Bond
Den vackra balladen Voice of Velour hänvisar kanske i introt till en skogspromenad i Schwarzwald enligt Jankowski och mera naturlig skönhet finns i Innanens soulinfluerade Flowers Are Pretty. Twistkomp och andra sextiotalismer som för tankarna till James Bond, eller åtminstone Maxwell Smart, hörs i den tvära What Can We Do When The Sky Falls Down? Men Innanens sopransax låter Rinneradio och melodin balkansk.
When We Leave, Where Will We Go? inleds smekande sött, men då New Orleans-stuket sätter i gång inser man att det är frågan om en glad begravningsprocession. Paradmusik är också Lauluja tilaisuuksiin, osa 2: Juhlasoitto – och verklig bruksmusik.
På skivan Six Acres of Broken Hearts (2004) finns låten Ferry ’Cross The Prairie. I den poppiga Roy ekar stämningar från både Hang Them High och Ferry Cross The Mersey.
Franska stämningar
Pas de pluie mardi är en jazzvals med positiv fransk stämning i vilken Onttonens lysande traditionella gitarrsolo överraskar. I singelspåret Pink Camel rockar bandet med Bo Diddley- och andra rytmer så att det påminner om Mopo, men en kromatisk del med dodekafonisk smak ingår också.
Muistoja Luxemburgista kan lika gärna handla om Luxembourgträdgården i Paris, där Erik Satie som ung trivdes med Suzanne Valadon, men det bär nog av till New Orleans tämligen kvickt. En annorlunda idyll är Järviradiota kuuntelen – beguinerytm och moll är knappast överraskningar här.
Även om humorn ofta finns med är Gourmets musik alltid till 100 procent seriös och med säker hand spelad. Trots att instrumentationen (eller musikerna?) kanske tidvis vill föra lyssnaren bakom ljuset är varken uttrycket eller innehållet endimensionellt. Exempelvis är Vorwärts gegen Faschismus inte direkt någon sötsak som smälter lätt i munnen.