Så man får lust att gråta

Det är lätt att göra sig lustig över det faktum att The Death of Stalin i ”hemlandet” – det är ju fråga om en brittisk produktion – är förbjuden frukt.

Men tänk om vi vänder på steken och föreställer oss att någon skulle dra ner byxorna på exempelvis Urho Kekkonen. Inte så himla kul, tänkte väl det.

Poängen är att det här med censur sällan eller aldrig varit en god idé, historiskt sett. Plus att komiken är en konstart som förtjänar att tas på allvar – förutsatt att den satiriska skärpan finns där.

I den meningen får Monty Pythons The Life of Brian (1979) fullt godkänt, låt sen vara att filmen inte föll alla i smaken. Samma med Charlie Chaplins Diktatorn (1940) och Mel Brooks Det våras för Hitler (1967).

Det som gör den ryska censurmentaliteten så motbjudande är att det handlar om en tyrann som direkt eller indirekt hade livet av miljontals människor, även han.

Eller som regissören Armando Iannucci konstaterar efter sina besök i den ryska huvudstaden: att man i dagens Berlin skulle hänga upp porträtt av Hitler är rätt och slätt otänkbart. Så inte i Moskva där Stalinkulten fortfarande gör sig gällande.

Den politiskt spetsade paranoian, en sovjetisk-rysk paradgren, gör inte saken bättre. Talande är att The Death of Stalin framställts som ett led i västländernas ”ideologiska krigföring”, tänka sig.