Med kärlek, sannerligen
Love, Simon är en ungdomskomedi som frilansar som generationsdrama och toleransupprop. UNGDOMSDRAMA/KOMEDI
Love, Simon
HHHHI Regi: Greg Berlanti. Manus: Elizabeth Berger och Isaac Aptaker, efter en roman av Becky Albertalli. Foto: John Guleserian. I rollerna: Nick Robinson, Jennifer Garner, Josh Duhamel.
Det finns ungdomsfilmer och ungdomsfilmer, och så finns det de som den välbekanta high school-inramningen till trots sticker ut. Detta tack vare ett tilltal som inte nödvändigtvis är bundet till plats och ställe.
Greg Berlantis Love, Simon är en sådan film, en ”ungdomskomedi” som frilansar som generationsdrama och toleransupprop.
I garderoben
Det handlar om Simon Spier, sjutton år, en som han själv uttrycker det kille med ett ”helt normalt liv”: mamma, pappa och lillasyster, massor av kompisar, inga problem i skolan, med i skolmusikalen.
Men se Simon (Nick Robinson) bär på en hemlighet: han är gay, homosexuell. Att komma ut ur garderoben är dock inte aktuellt, varför rådda till det?
Vändpunkten kommer när ”Blue” på ett chattforum låter förstå att även han har en hemlighet. Vad synd då att den allt tätare korrespondensen läcker till en klasskamrat som då inte drar sig för att insistera på en liten gentjänst: kunde Simon tänka sig att para ihop honom och Simons bästis Abby (Alexandra Shipp)?
Ärligt och genuint
Det är upptakten till en relationskarusell som ingalunda saknar komiska drag, bland dem en sekvens där man vänder upp och ner på garderobsproblematiken. Underförstått: varför är det endast de homosexuella som ska komma ut?
Inte för att Love, Simon nöjer sig med de satiriska slängarna. I något skede blir det på riktigt dramatiskt, men utan att det dramaturgiska bygget för den skull vacklar. Det mesta här är ärligt och genuint, inklusive mamma Jennifer Garners och pappa Josh Duhamels sätt att hantera saken.
Knappast stör det att filmen i Nick Robinson (Everything, Everything) har den mest stryktåliga och sympatiska av hjältar. Det är bara att kapitulera.