Briljant bilderboksberättande om en saknad som överskuggar allt
Maija och Anssi Hurmes sömlösa samarbete är en konstnärlig fullträff. Maija Hurme vågar lita på det visuella berättandets bärkraft fullt ut och hennes fingertoppskänsla för bilddynamik är imponerande.
BARNLITTERATUR Maija & Anssi Hurme Skuggorna Schildts & Söderströms 2018
Som bilderbokskonstnär har Maija Hurme en bred palett, med slagsida åt det gulliga. Hon har laborerat med berättarformer och utforskat bilderboksformat i samarbete med flera författare, som exempelvis i pekboksserien på olika förlag med titlar som Titta skogen! (2017) eller de prisbelönta diktbilderböckerna med Hanna Lundström, som Rassel prassel promenad (2017). Hennes bilderböcker utkommer samtidigt på svenska och finska och hon har också gjort böcker direkt för den finska och för den svenska barnboksmarknaden, ett växelbruk som blivit allt vanligare för finlandssvenska barnboksskapare.
Maija Hurmes kännetecken är genomgående det milda och vänliga. Men nu släpper hon på allvar in mörkret i sin bilderboksvärld. Den nya bilderboken, där hon återupptar samarbetet med Anssi Hurme från debuten Under täcket (2012) och Fladdermuspojken (2014), markerar en distinkt nyorientering. Det läckra avlånga stående formatet upprättar ett kvadratiskt bilderboksuppslag där Hurme briljerar med en precis utportionering av bild. Det mest slående med Skuggorna är den mättade, dova färgskalan som är helt ny för Hurme, och som låter de blågrå, senapsgula, mörkblå och gammalrosa valörerna effektivt delta i berättandet. Inledningens grågröna sorgefilter byts i slutet ut mot en smutsrosa som markerar att sorgen ger vika. Också försättsbladet utnyttjas effektivt och bär fram berättelsens smärtpunkt. Först ses tre gestalter flyga drake och till sist är de bara två. Att någon fattas är vad boken brottas med. Maija Hurme vågar lita på det visuella berättandets bärkraft fullt ut och hennes fingertoppskänsla för bilddynamik är imponerande.
Skuggorna dediceras ”Till de saknade” och handlar handfast om sorg och saknad. Med lätt hand antyds att familjens mamma fattas, det kan röra sig om död eller skilsmässa. I stället flyttar sorgen in i form av en docklik, sluten, lätt otäck figur med midnattsblå paraply.
”– Har du sett min mamma? Den teg. Det hördes bara ett pysande ljud, som om någon blåste luft i en badboll.” Figuren är inte samarbetsvillig, tvärtom skuggar den berättarjagets tillvaro. Den sitter mitt i frukostfatet och gör att inget går som det ska. Växer gör den också och tar allt mer över tillvaron. Till slut finns det två skuggfigurer, som svävar likt isolerande orosmoln över både flickan och pappan.
Konstnärlig fullträff
Maija och Anssi Hurmes sömlösa samarbete är en konstnärlig fullträff. Berättelsen är stramt hållen samtidigt som den bågnar av möjligheter. Den skildrar finstämt kampen med att återfinna fotfästet i vardagen då den förlamande saknaden sätter in. Maija Hurme utvinner allt och mer därtill av själva bilderboksformatet. Den strama färgskalan i kombination med de snillrika bildlösningarna är utsökt och tidlöst utförda. Maija Hurme kränger av sig det söthetsmanér hon tidigare odlat och visar att hon är en bilderbokskonstnär av rang. Bokens tidlösa visuella tilltal borgar för att den här boken kommer att trösta och beröra läsare i olika åldrar väldigt länge.