En kär lott på jorden
■ Ett av Helsingfors svenska rum är koloniträdgården i Brunakärr. Bakom höghusen på Mannerheimvägen ligger denna gröna oas som grundades 1918 av Helsingfors svenska Marthaförening, Svenska kvinnoförbundet och Ungdomsförbundet Fylgia.
Douglas Sivéns dokumentär är ett porträtt av koloniträdgården, genom ett flertal av dess 114 lottägare. En sådan här dokumentär borde spelas in när vädret är som vackrast för att idyllen helt ska komma till sin rätt, och det ibland halvmulna vädret drar ner på intrycket. Ändå förmedlas koloniträdgårdens charm och plottriga mysighet, med små stugor och prunkande trädgårdar där trädgårdstomtar och annat pynt tittar fram i grönskan. Att äga en lott är ett åtagande där man förbinder sig att ta hand om sin tomt, men även att bidra med talkoarbete till föreningen. Brott mot föreningens olika regler är däremot svåra att komma åt; det finns egentligen inga andra disciplinära åtgärder än tillsägelse.
Många i dokumentären är äldre, och kan stå för ett långt perspektiv med minnen av kolonträdgården ända sedan barndomen. Men trots att medelåldern på lottägarna är hög, finns här även yngre och barnfamiljer vilket bådar gott för framtiden. Numera finns här också finskspråkiga, men föreningens officiella språk är fortfarande svenska.
Koloniträdgårdarna var ursprungligen odlingslotter som gav arbetarklassen grönsaker på bordet, men fungerar numera som sommarställen dit ägarna kommer för att njuta och koppla av, men även umgås med grannarna. Det finns en social aspekt av att äga en koloniträdgård, och till dokumentärens intressantaste delar hör de oskrivna sociala regler som finns när man bor så här nära inpå varandra. Det personliga utrymmet respekteras, men småprat grannar emellan bidrar till en god stämning.
Mot slutet gör dokumentären nedslag i Tyskland, som är landet där koloniträdgården först uppstod, samt i Danmark och Sverige.
Visuellt och filmiskt är det här en dokumentär som kanske inte når så höga höjder, men detta kompenseras med en innehållslig fyllighet och mångsidighet. Dokumentären besöker bara koloniträdgården om sommaren; ett annat tänkbart grepp hade varit att följa den under alla fyra årstiderna. Men för det hade det förstås krävts helt andra resurser, inte minst i tid. Yle Fem 18.30