En mer human fångvård ger inga politiska poäng

I ett fängelse råder extrema förhållanden. Det gör att en jämförelse av de värderingar som råder i ett samhälle blir extra tydlig inom fångvården. En lyckad rehabilitering sparar samhället stora summor men frågan är politiskt känslig.

Cellen är minimal. För att få utrymme för några bananer på bordet måste man vara kreativ. Väggen ut mot gången består enbart av galler vilket gör att vakterna har en konstant insyn in i cellen. Toaletten finns bredvid sängen men man får sätta upp en filt som delvis täcker gallren när man ska uträtta sina behov. Fängelsematen räcker sällan till för att stilla hungern. Om man inte har pengar att köpa extra mat får man gå omkring och vara småhungrig hela tiden.

Så här ser vardagen ut för fångarna på Attica Correctional Facility i delstaten New York i USA. Attica är ett av de mest ökända fängelserna i västvärlden.

Cellen ser ut som ett billigare hotellrum i Finland. Det finns en garderob för kläderna, ett skrivbord, en tv och ett kylskåp. Cellerna har en egen kaklad toalett med dusch. Dörrarna ut till fängelset är bastanta men ger skydd för insyn. I fängelset kan man spela in sin egen musik i en digital musikstudio och är man intresserad av finare matlagning kan man lära sig det i den lilla gourmetrestaurangen som nyligen har öppnat.

Så här ser vardagen ut för fångarna vid Haldens fängelse i Norge. Halden kallas för världens mest humana fängelse.

Både Attica och Halden är fängelser med en maximal säkerhetsnivå, vars främsta uppgift är att skydda samhället från individer som utgör en fara. I de här fängelserna sonar de grövsta brottslingarna i USA och Norge sina straff. Men det är svårt att förstå att de här fängelserna finns på samma planet.

Export av värderingar

På grund av olika straffskalor och olika sätt att mäta blir det svårt att ge ett exakt matematiskt svar på frågan om vilket system för fångvård som är det effektivaste. Om målsättningen enbart är att förvara fångarna och undvika rymningar är många fängelser i USA fram-

framgångsrika. Då är målet dock blott och enbart att skydda samhället från de som är dömda till fängelse.

Men om man använder rehabilitering av fångar som mått är den norska – och nordiska – modellen överlägsen. När man tar en titt på antalet återfallsförbrytare är det norska systemet för fångvård cirka tre gånger mer framgångsrikt än det amerikanska. I Norge återvänder cirka 20 procent av de frigivna fångarna till fängelset inom två år. I USA är siffran cirka tre gånger så stor. Även om också den här mätaren är trubbig och ibland otymplig för jämförelser, är skillnaderna så pass stora att det inte råder någon som helst tvekan om att den norska modellen leder till en bättre rehabilitering.

En annan mätare som även kan användas handlar om att mäta fångarnas resiliens eller återanpassning. Här kan de finkornigare mätarna granska exempelvis hur stor del av de drogberoende fångarna som blivit kvitt sitt beroende och hållit sig nyktra efter frigivningen. Också mätt med den här mätaren är det norska systemet överlägset det amerikanska.

Fängelset en spegel av samhället

Nordisk kulturkontakt och Nordiska ministerrådet ordnade förra veckan två seminarier i Helsingfors och Stockholm med frågeställningen om man kan importera och exportera värderingar. Som avstamp för seminarierna fungerade den prisbelönta dokumentärfilmen Breaking The Cycle (Vägen ut), som har producerats av finlandssvenskarna Tomas Lindh och John Stark för Yle. Filmen blev en sådan succé att Netflix köpte visningsrätterna till filmen. I filmen tar oss filmskaparna med till just fängelserna Attica och Halden.

Synen på fångar och fångvård är synnerligen konkreta exempel på vilka värderingar som råder i ett samhälle. Fängelset är en spegel av det samhälle som det finns i. Därför blir olika system för fångvård något som tydliggör skillnaderna mellan de rådande värderingarna i olika delar av världen.

Hur syns då de nordiska värderingarna inom fångvården? Haldens biträdande fängelsechef Jan Strømnes säger att de nordiska värderingarna främst kommer fram via synen på människan. En fånge är en människa, som gjort kriminella saker. Men en fånge är framför allt också en människa.

Rent konkret tar sig de nordiska värderingarna uttryck i interaktionen och dialogen mellan fångarna och personalen. I Halden uppmuntras alla personalgrupper att föra en normal dialog med fångarna. Även fångvaktarna får interagera med fångarna och det är inte ovanligt att vakterna är med på planen när fångarna har fotbollsmatch. I en sluten anstalt i USA är det här fullständigt otänkbart.

Målsättningen i Norden är att normalisera tiden i fängelset så mycket som möjligt. Fångarna har fått sitt straff. Straffet är att de har berövats sin frihet. I USA ses fängelset något karikerat som den andra delen av domen. Först döms du till ett frihetsberövande straff och sedan bestraffas du medan du sonar ditt straff.

Politiskt obekvämt

Det är osannolikt att förvänta sig några större förändringar på kort sikt. I populismens tidevarv är det ytterst få politiker som ens vågar nämna hela problematiken kring rehabiliteringen av fång ar. Tvärtom är det opportunt att inför val flagga för tuffare straff, striktare bevakning och hårdare tag. Tänk er den politiker i USA som uppbackad av sina finansiärer väljer att driva en humanare behandling av fångarna? Inte heller i Norden ligger ämnet särdeles högt på något politiskt partis agenda. Helst vill man blunda för hela frågan. Brottsoffren och anhöriga till brottsoffer gör frågan extra känslig. Och rent emotionellt är det lätt att förstå. När man har blivit utsatt för ett vidrigt brott önskar man givetvis att förövaren ska få lida ordentligt för det. Men politik borde också grunda sig på annat än känslor.

Ofta förs det fram att den norska modellen blir för dyr. Från Halden svarar man med att en digital musikstudio kostar lika mycket som den gamla verkstaden där fångarna lärde sig att bygga träpallar. Har en frisläppt fånge i dagens samhälle mera nytta av att kunna digital teknik eller av att kunna bygga träpallar?

Skillnaderna mellan kostnaderna för ett dygn i fängelset är inte så stora. På årsbasis kostar en fånge det finländska samhället cirka 70 000 euro på en sluten anstalt. I Halden är det något dyrare och i Attica något billigare, men skillnaderna är överraskande små. Redan några procent fler rehabiliterade fångar sparar med andra ord samhället stora summor pengar på lite längre sikt. Och att bemöta en människa mänskligt kostar ingenting.

De flesta fångar blir en dag frisläppta. Frågan man borde ställa sig är: vad för slags granne skulle du vilja ha? En människa som under de tio senaste åren har behandlats omänskligt och byggt upp en kokande vrede? Eller en människa som lärt sig att leva ett relativt normalt liv trots att den har suttit inlåst?