Poesi föder poesi
Hannu Väisänens utställning är en senkommen men aktuell vördnadsbetygelse till poeten Anna Achmatova och alla som uthärdar grymheter för sin övertygelses skull.
BILDKONST
Hannu Väisänen
Anna Achmatovas fyra rum. Wäinö Aaltonens museum, Åbo. Till den 20.5.
Det är något genomsympatiskt över Hannu Väisänen och hans konst. Den är genomgående stillsam och poetisk och omfattar allt från måleri, grafik och textildesign till romaner. Över alltsammans vilar ett sällsamt lugn som andas ur verken och ger dem en skyddad zon för betraktaren att glida in i. ”Borde han inte koncentrera sig på ett område för renodlingens skull” har han någon gång fått höra, men det håller han inte alls med om. För honom berikar de olika konstformerna tvärtom varandra.
Hannu Väisänen är just nu aktuell med utställningen Anna Achmatovas fyra rum på Wäinö Aaltonenmuseet i Åbo. Ursprungligen var utställningen en beställning för Achmatovamuseet i S:t Petersburg, men projektet torkade ihop. I stället hittade idén till Åbomuseet, där Väisänen på plats planerat en utställning som fyller museets stora ljusa salar med verk tillkomna under planeringsprocessen. Som ett gåtfullt hjärta – och som utställningens titelverk – bildar modellen av den ryska poeten Anna Achmatovas hem vid Fontankakanalens strand det centrum ur vilket helheten vuxit fram.
Aktuell vördnadsbetygelse
Väisänens intresse för den ryska poeten har att göra med hans känsla för den för oss så självklara yttrandefriheten. Achmatova, som föddes 1889, var en ung vuxen avantgardist då sovjetstyret i början av 1920-talet förbjöd hennes dikter, emedan hon klassats som ”den typiska, för vårt folk främmande representanten för en tom, ideologilös poesi”. Innehav av hennes dikter var straffbart, men dikterna överlevde: Achmatova hade vänner som läste och memorerade det skrivna, varpå hon brände papperet. Först efter Stalins död 1953 började ”statens kalla hand” lätta på greppet, och småningom togs poeten till heders igen.
Utställningen är en senkommen men aktuell vördnadsbetygelse till Achmatova och inte bara till henne utan, har jag på känn, till alla som uthärdar grymheter för sin övertygelses skull. För att hon valde att stanna i Sovjetryssland fick Achmatova utstå materiell utfrysning – hon blev utslängd ur författarförbundet, förlorade därmed rätten till matkuponger och hölls vid liv tack vare vänners generositet. Hon fick utstå exekutionen av två makar och se sin son gång på gång häktas och skickas till läger. Varför valde hon att stanna? Hade det inte varit lättare att lämna och glömma? Svaren kanske finns inskrivna mellan raderna.
Väisänen har med varsam hand bökat omkring i Achmatovas liv. De fyra rummen i Fontankahuset, där poeten bodde under större delen av sitt liv, vilar här på utställningen i ett dunkel där illavarslandet understryks av den trappa som gör det möjligt att överblicka lägenheten som i revolutionsvevan förvandlades till en kommunalka. Efter förvand- lingen förfogade Achmatova över det minsta av rummen. De ljusa pastellfärgerna och tavlorna som hänger på väggarna blir en bjärt kontrast mot den rådande stämningen av mörker och hot. Stämningen känns som den adekvata utgångspunkten för hela utställningen, där vi kan urskilja ytterligare fyra teman: De brända dikterna, Den dömda poeten, Requiem och Skramlet från Svarta Maja.
Bränn en dikt
Verken på utställningen är variationer på dess olika temata och sålunda abstrakta uttryck för det Väisänen sett som centrala delar av poetens liv. Han balanserar upp det dystra, söndriga med klara färger utan att tumma på allvaret i serien Requiem, där krukor i olika stadier av upplösning får symbolisera människoöden som krossats med våld. I Skramlet från Svarta Maja målar han, som namnet antyder, ljudet – skramlet från de svarta bilarna som nattetid hämtade samhällets fiender i deras hem och förde bort dem. Den dömda poeten omfattar porträttvariationer av Achmatova där ansiktet/huvudet förefaller sväva lösgjort från kroppen, och djupt tragiska porträtt av plagg utan bärare. I temat ingår också två videor där bläckpigmentet långsamt och snirklande färgar vattnet i tjockmagade flaskor vilkas form visar sig kunna förändras. De brända dikterna syftar naturligtvis på det bokstavligen skedda. Utöver det fascinerande i kombinationen av abstrakt och betydelsebärande är målningarna, sedda på nära håll, rent läckra – det är svårt att låta bli att känna på dem med fingertopparna.
Väisänen vill engagera sin publik också mer konkret: han ber oss ta en liten påse med oss från utställningen. I påsen skall vi hälla askan från det papper där vi skrivit ned en dikt eller annan textstump vi memorerat och sedan bränt. Påsen skall vi hämta tillbaka till museet där askan hälls i en kruka. Charmfullt, lekfullt, respektfullt.
bianca.grasbeck@frilansksf.fi
BIANCA GRäSBECK