Expressiva toner i Heininens nejder
Paavo Heininens 80-årsdag firades med en konsert omfattande hans violinsonater samt ett pinfärskt stycke till minne av poeten Lassi Nummi. Heininen är en hängiven modernist, som inte drar sig för att sätta åhörarens tålamod på prov.
NUTIDA MUSIK
Fem nejder. Violinkompositioner av Paavo Heininen. Kaija Saarikettu, violin; Juhani Lagerspetz, piano. Musikhuset, Cameratasalen 4.5.
Tonsättaren Paavo Heininen fyllde 80 år i januari. För att uppmärksamma jubileumsåret ordnade Sibelius-Akademin under veckoslutet två konserter med hans musik, den ena med violinsonater och den andra med sonater för blåsinstrument.
Heininen var professor i komposition vid Sibelius-Akademin 1993–2001. Hans digra katalog, som innehåller bland annat sex symfonier (den sjätte uruppfördes 2015), fortsätter att växa. Under konserten i fredags hördes tre violinsonater (op. 134, 2016), varav de två sista fick sitt uruppförande.
Konsertens rubrik Viisi seutua (Fem nejder) fick som väntat ingen entydig förklaring i Heininens programtext. Han uppger att hela sonatprojektet har en anknytning till Boston och att de tre verken kunde inofficiellt kallas för Bostonsonat, Bostonvariationer och Bostonballad.
Enligt Heininen var materialet så omfångsrikt att det i stället för en sonat blev tre, och att idéerna som introduceras i en sonat kan utvecklas i en annan. En sådan relation var speciellt tydlig mellan de första två sonaterna.
Klangen som förenande element
Den första sonaten växte från capriccioavsnittets abrupta gester till passionerade höjder. Överlag var uttrycket i sonaterna ofta utpräglat expressivt, med njutbara resultat.
De abrupta gesterna återvände, dock i en mjukare form, i början av den andra sonaten. Denna sonat, kompaktare än de andra två, var en lyckad helhet med eleganta melodiska inslag i Elegiaco-satsen och ett ståtligt slut där den virtuosa pianostämman väckte uppmärksamhet.
Heininen är en hängiven modernist, som inte drar sig för att sätta åhörarens tålamod på prov med fragmentariska avsnitt och oberäkneliga dramaturgiska lösningar. Klangen fungerade dock ofta som ett förenande element, inte minst i den tredje sonaten.
Friktionsfritt samspel
Heininen skriver uppfinningsrikt för både violin och piano, men pianosatsen är speciellt raffinerad, full av glimmande figurer och fina klanger. Kaija Saarikettu och Juhani Lagerspetz har gjort ett stort arbete med denna krävande och detaljrika repertoar. Bådas insatser var utmärkta och samspelet för det mesta friktionsfritt.
Saarikettus suveräna teknik och violinens vackra klang kom till sin rätt i solostycket Proposita. Stycket bygger på material från första satsen ur Heininens violinkonsert, som Saarikettu uruppförde 1999.
På scenens fondvägg visades bilder utvalda av Jussi Tuuri men uppenbarligen skapade av Heininen som grafiska variationer. Den grekiska bokstaven fi och de ornamentala figurerna förde tankarna till antiken. Här kunde man, om man så ville, söka visuella motsvarigheter till musikens innehåll.
Mellan andra och tredje sonaten uruppfördes stycket Ilosoitto – Lassi Nummen taiteen ja ajatuksen pysyvyydestä (2018), en kort och rätt schvungfull hyllning till den 2012 avlidne poetens levande arv.