❞ Gamla stenhus, och för den delen, timmerhus, kan vara fullt funktionsdugliga i mer än hundra år, i motsats till elementhusen som uppfördes i de finländska förorterna under 1960-80-talet. John-Erik Jansén Ledaren,

Arkitektkvintett slår ett slag för de gamla stenhusen. De är hållbart byggda, friska hus.

Om man alltid hade byggt som i Finland från 1960talet framåt hade vi inte haft något Tölö, Ulrikasborg eller Paris. Det sade arkitekten LarsErik Mattila i ett reportage i Helsingin Sanomat i slutet av april. Han ingår i arkitektkvintetten Suoja ry (Skydd).

Gruppen vill få beslutsfattare, arkitektstuderande och vanliga medborgare att tänka på ett nytt sätt när det gäller byggandet.

Eller snarare, att tänka som man gjorde tidigare, då man byggde hållbara hus som har skyddat sina invånare i mer än hundra år.

Det går knappt en dag då det inte rapporteras om sjuka inomhusmiljöer, skolor och offentliga byggnader men också bostäder där inomhusluften är så ohälsosam att byggnaderna är farliga att vistas i. Mögel, bakterier och svampsporer har frodats i konstruktionerna, och en del kommuner har fått lov att totalrenovera eller riva skolfastigheter med bara några år på nacken.

Det finns också andra symtom på kvalitetsproblemen i det finländska byggandet. För ett par år sedan visade det sig att betongen som användes till utvidgningen av universitetscentralsjukhuset i Åbo inte uppfyllde kraven. Färdiga konstruktioner fick rivas och bygget försenades kraftigt. Betongproblem upptäcktes också på andra storbyggen.

Det verkar också som en oväntad ahaupplevelse att forskare vid Tammerfors tekniska högskola nu har kommit fram till att det ska finnas ett isolerande skikt mellan betonggolv och plastmatta, och att betongen måste vara tillräckligt torr innan mattan läggs på.

Här stöter man på ett annat problem: att byggentreprenaderna är uppdelade på många underleverantörer, som måste göra sitt jobb enligt tidtabellen och inte har ansvar för helheten.

Arkitektkvintetten pekar på en viktig skillnad mellan byggandet nu och för hundra år sedan: materialet. Förr hade man ett mycket snävare utbud av byggnadsmaterial, man byggde i huvudsak i tegel och trä. Nu används ett betydligt bredare materialsortiment, med betong, olika isoleringsmaterial och plaster, och olika kombinationer av dem.

Förr visste man hur materialen var sammansatta och hur de rea gerade över tid. Nu används byggnadsmaterial vars sammansättning är produkthemligheter och där man inte vet hur de olika komponenterna agerar tillsammans eller hur långvariga de är, säger LarsErik Mattila.

En bärande princip i det moderna byggandet är energieffektivitet. Uppvärmningen av byggnader står för 30 procent av de klimatstörande utsläppen i Finland, därför borde husen bli nollenergihus, eller åtminstone nästan nollenergihus.

För några år sedan ifrågasatte arkitekten Juulia Mikkola i en debattartikel i Helsingin Sanomat uppfattningen att hus i Finland inte alls ska värmas under vintern. Hon pekade bland annat på problemen som uppstår då tjocka isoleringsskikt inte släpper igenom varm inomhusluft som torkar upp konstruktionerna.

Hon konstaterar att stenhusen som byggdes mellan 1870 och 1920 är de mest energieffektiva byggnaderna i Finland. En massiv huskropp tillvaratar värme, samtidigt som den håller sommarhettan på utsidan.

Långlivade, lättreparerade konstruktioner och sakkunnigt underhåll gör att gamla stenhus, och för den delen, timmerhus, kan vara fullt funktionsdugliga i mer än hundra år, i motsats till elementhusen som uppfördes i de finländska förorterna under 196080talet. De börjar nu kräva totalrenoveringar som kommer att pågå in på 2030talet om det alls är lönsamt att rusta upp dem.

I ett livscykeltänkande är ett hus som står i hundra år och längre nog en mindre miljöbelastning även om det kräver uppvärmning än ett modernt bygge, med hälften så lång livstid, och som i värsta fall är ohälsosamt för dem som bor där.