Valkampanjernas logik blir kortsiktig
Jag förstår att de flesta människor är måttligt intresserade av politik och att deras intresse kan behöva väckas av ett förslag som berör dem.
Om fyra månader hålls val i Sverige. Om vi bortser från valet till Europaparlamentet, som inte väcker tillnärmelsevis så mycket uppmärksamhet, hålls det bara val en gång vart fjärde år. Inte alls som i Finland, där det är val nästan hela tiden. Valet i september i år är alltså en stor sak.
Vanligen börjar valrörelsen på riktigt i augusti, men redan nu testar partierna potentiella valfrågor, försöker positionera sig och visar vilka väljargrupper de vill nå. Det kastas ut förslag åt höger och vänster, från höger och vänster, medan kampanjmakarna försöker hitta på coola oneliners till valaffischerna. När det är val bara vart fjärde år borde vi kunna passa på att diskutera de stora frågorna, men oftast blir det kortsiktigt, enfrågeinriktat och sloganartat.
Det finns över två miljoner pensionärer i Sverige. Alltså lovar Socialdemokraterna att höja pensionerna. Andra tävlar i vem som kan lova hårdare straff för brottslingar, skapa nya jobb, minska barngrupperna i förskolan eller få bort köerna inom sjukvården.
Jag förstår att de flesta människor är måttligt intresserade av politik och att deras intresse kan behöva väckas av ett förslag som berör dem. Men samtidigt är vi i våra liv omgivna av saker som påverkas av politik, i stort och smått. Vi oroar oss för världens långsiktiga utveckling när det gäller miljöfrågor, terrorism, brottslighet, rättvisa, krig, demokrati, jämställdhet eller migration. Hela välfärdssamhället vi lever i och är beroende av är uppbyggt av politiska beslut.
Vi har olika åsikter om hur saker ska hanteras och hur samhället borde se ut. Det är därför vi har val, så att olika åsikter kan uttryckas. Men i debatten får vi oftast bara små brottstycken av politiska förslag, som slås upp stort i medierna och diskuteras in i minsta detalj.
Låt mig ta några exempel på viktiga samhällsfrågor som är nästintill obefintliga i den politiska debatten i Sverige:
– Den långsiktiga finansieringen av välfärden i ett samhälle där befolkningen blir äldre, där allt färre ska försörja allt fler.
– Hur vi ska hantera en arbetsmarknad som förändras, där människor med låg utbildning riskerar att ha ännu svårare att få fasta heltidsjobb.
– Att jordens klimat förändras och att vi överförbrukar jordens resurser samtidigt som över en miljard människor lever i fattigdom.
I perspektiv av dessa frågor är kanske inte några hundra kronor mer i pension den stora frågan, även om det är viktigt för några. Vems är felet att det blir så här? Politiker skyller gärna på medierna (jag också) som drivs av klickvänliga rubriker, medierna skyller på väljarna som enligt dem behöver enkla frågor för att förstå, många väljare i sin tur tycker att det är för mycket tjafs och för lite samverkan.
Oavsett vems felet är lär det bli värre när september närmar sig.