EU har en ny, liten hammare mot en rostig bult
Ännu en dagstidning har slutat utkomma i Ungern. Den sista större tidningen som inte är regeringsvänlig. Bakom problemet finns både politik och ekonomi, nästlade i varandra. Det ser också kommissionen, som vill komma åt rättsstatsproblem med pengar.
Den unge journaliststudenten höll tidningen högt ovanför huvudet på Lajostorget i Budapest. Sista numret av tidningen Népszabadság, den nästsista betydande dagstidningen på papper som inte löpte med premiärminister Viktor Orbán och Fidesz.
– Mina mor- och farföräldrar läser inte på nätet. Det här var den huvudsakliga regeringskritiska papperstidningen, sade han.
Det var 2016, och torget var fullt av demonstranter.
I år slutade också Magyar Nemzet utkomma. Magyar Nemzet var ännu för några år sedan en Orbánvänlig tidning, då ägaren, oligarken Lajos Simicska , ännu var Orbáns kompis. Splittringen mellan dem påverkade medielandskapet. Magyar Nemzet blev regeringskritisk, och för stunden blev Orbáns medieinflytande svagare, trots att han infört sitt övervakande ”medieråd”.
Nu ser det mörkt ut igen. En oligark med egenintresse eller hämndlystnad räcker inte – det behövs också finansiärer som är intresserade av det fria ordet i sig. Det finns vissa, men närmast för nättidningar som blir lästa av urbana unga. De äldre på landsorten får ty sig till ett nätverk av lokaltidningar som ägs av Lorinc Mészáros , en oligark som nu står Orbán nära.
Man kan säga att tidningarna dog av ekonomiska skäl, och det skulle på sätt och vis stämma. Men det är inte samma verklighet i Ungern som på en mer neutral annonsmarknad. Tidningar som är oppositionella får det kärvt. Talande siffror kommer från organisationen Mertek Media Monitor: Magyar Nemzet fick i fjol 97 procent av sina intäkter på den kommersiella marknaden. Den regeringsvänliga Magyar Idok fick 87,5 procent från statliga annonser. ”Statlig annonsering har ett så stort inflytande på ungersk media att vi inte längre kan tala om rättvis konkurrens”, skriver organisationen.
Privata annonsörer gör i princip som de vill, men på en politiskt minerad marknad är de försiktiga, och det gynnar det styrande partiet. Så har det varit redan före Orbáns tid och med andra regeringar, men i dag är volymen i annonspengarna större.
När EU-kommissionen nu aviserat ett verktyg som länge varit omtalat – att EU ska kunna stoppa stödpengar till stater som inte följer unionens regler och värderingar – så säger Jean-Claude Juncker att kommissionen kopplar det till reglerna om EU:s funktioner och ekonomi. ”Rättsstaten är viktig för ett gott ekonomiskt styre”, sade Juncker. Det gäller också tvärtom. En god marknad hade varit ett sunt underlag för pressfriheten, men en sådan råder inte.
Verktyget som kommissionen föreslår är uppenbart kalibrerat för att komma runt Polen och Ungern: Systemet ska kunna införas med majoritet – alla länder behöver inte vara eniga – och för att stoppa EU:s sanktioner krävs omvänd kvalificerad majoritet.
Det finns ändå ett aber. EU har tidigare haft sanktionssystem som inte bitit, vare sig mot galopperande budgetunderskott eller rättsstatsproblem. Att frysa stöden kan vara effektivare, men då ska det ske mot något konkret, som direkt principvidrig lagstiftning. Hur den lilla hammaren ska klara andra bultar vet vi inte: Oligarkekonomier med kompispolitik och svagt rotade demokrativanor.
Nu ser det mörkt ut igen. En oligark med egenintresse eller hämndlystnad räcker inte – det behövs också finansiärer som är intresserade av det fria ordet i sig.