Glad stalinist

Taistoiterna var ”mina människor” och de gav mig ett hem. Mobbningen av dem gjorde mig upprörd, skriver Henrik Jansson.

Kring valborg lyssnade jag av gammal vana på politiska sånger, och kunde via dem återkalla en del minnen från åren i slutet av 1970-talet då den minoritetskommunistiska rörelsen (av motståndarna kallad ”stalinisterna” eller ”taistoiterna”) hade sin storhetstid i Finland. Också jag själv var på den tiden aktiv, och det är jag fortfarande glad över – det gav mig en samhällssyn vars fundament jag sedan kunnat hålla kvar, som en kompass i det föränderliga attitydklimatet.

Vid ingången till 2000-talet kunde jag uppleva det som om gamla minoritetskommunister var utsatta för en regelrätt samhällelig mobbning, vilket gjorde mig upprörd. Lyckligtvis, tycker jag i dag, eftersom den upprördheten blev en bidragande orsak till att jag då skrev romanen Protokollsutdrag från subversiva möten. Min grundläggande idé, själva drivkraften, var att jag ville skapa en måhända anspråkslös men sakligare motpol till hatet mot dem jag upplevt som ”mina människor”.

Det var trots allt inom den rörelsen jag hade lärt mig att solidaritet med de svagare i samhället alltid är ett eftersträvansvärt ideal. Att det i alla situationer är allt skäl att arbeta för rättvisa – i motsats till vad dagens nyliberala marknadsideal eftersträvar, en resursöverföring från de fattigare till de rika.

Jag hade lärt mig att bry mig om vad som hände omkring mig, fast det viktigaste var ändå att jag som förvirrad 16-åring utan trygga sammanhang hade fått ett hem. Sådant glömmer man inte i första taget, och sådant ska man heller inte efteråt förneka.

Och det var i grunden därför jag skrev den roman som för mig fortfarande känns som min viktigaste bok.

Men inom rörelsen gjordes också stora misstag, som jag inte tror någon i dag vill förneka. Den fullständiga oförmågan till samarbete med andra vänstergrupperingar kändes fel för mig redan när det begav sig, och den känns i dag ännu mer absurd.

Och den naiva synen på Sovjetunionen, den grova idealiseringen av förhållandena där, var naturligtvis det allra största misstaget. Ändå är det en myt att vi ”stalinister” skulle ha velat ha revolution i Finland och skapa en Sovjetstat. Jag ville det aldrig, och jag känner inte heller till att en enda av mina dåvarande politiska vänner skulle ha velat det.

Jag besökte Sovjet, växlade svart och sålde jeans som alla andra, och såg att det inte var himmelriket på jorden. Och förblev i varje fall minoritetskommunist, fortsatte att kallas ”stalinist”. Det fanns så mycket annat som höll mig kvar.

Och de vänsterpolitiska sångerna från den tiden, de jag lyssnade på under valborgshelgen, lever också i dag.

Många av den politiska sångrörelsens aktörer kom från olika religiösa musikgrupper, och det säger förstås en del om närheten mellan kommunism och religion på den tiden.

Jag har ofta tänkt att jag ifall jag inte blivit aktiv inom vänstern hade sökt mig till Gud eller börjat använda droger. Eller varit en småmobbad liten skit, sådan som jag kände mig innan jag hittade ett hem.