Hur definiera begreppet klassiker?
Avanti! tycks åtminstone tillsvidare ha räddats från undergångens brant, och bjöd på en småfyndig men spretig konsert bestående av klassiker från barock till jazz. KONSERT
Alla tiders klassiker. Avanti!
i Musikhusets Paavosal 5.5. Avantikvartetten (Anna-Leena Haikola, Eriikka Maalismaa, violin, Tuula Riisalo, altviolin, Mikko Ivars, cello), Jouko Laivuori, piano, cembalo, harmonium, Kari Kriikku, klarinett. Tiensuu, Schumann, Bartók, Järvelä, Farina, Ellington, Ligeti.
Hur definiera begreppet klassiker? Den klassiska frågeställningen har Avanti! funderat en del kring när man, tillsammans med UMO och FiBO (Finländska barockorkestern), satt ihop konsertserien AUF med rubriken All världens klassiker (det lönar sig här säkert att ha betoningen på rubrikens andra ord).
Utgångspunkten är självfallet den kulturhistoriska, med upplysningstiden sammanfallande eran klassicism och strängt taget är klassisk musik den musik som tillkommit under den tidsperioden – i första hand alltså den så kallade Wienklassicismen – även om man i vardagligt tal med klassiker helt enkelt brukar förstå musik, oavsett stil, som överlevt sig själv.
Småfyndigt men spretigt
Avantis del av helheten, som hördes i lördags i Musikhusets utsålda Paavosal, var benämnd Alla tiders klassiker och man hade sålun- da tagit fasta på den senare definitionen inom ramen för en följaktligen oundvikligt spretig programhelhet.
Allt från barockklassiker och den romantiska epokens klassiker via folk- och jazzdito till en samtidsmusikklassiker rymdes med och upplägget var småfyndigt, om än aningen lättköpt. Man plockar en snutt härifrån och en snutt därifrån, men håller sig tryggt inom riskzonen.
Det handlade, föga överraskande, uteslutande om västerländsk musik – ifall man räknar klassisk amerikansk jazz till den genren – och exempelvis afrikanska och indiska klassiker lyste, delvis givetvis av rent praktiska skäl, med sin frånvaro. Arrangemanget av Duke Ellingtons Mood Indigo hade dessutom skrivits ut not för not av Seppo Kantonen och på så vis undveks den för västerländska konstmusiker ofta så besvärliga improvisationen.
Festlig barockavantgardism
Samma gällde även den lilla avdelningen spelmansmusik – rätt så självklart ihopkopplad med några av Bartóks folkliga violinduor – där bland annat Arto Järvelä hjälpt musikerna på traven och även bidrog med nog så snärtig ”komponerad” folkmusik.
Jag har alltid haft svårt för tilltaget att plocka enskilda satser ur större helheter, men visst ringade långsamma satsen ur Schumanns pianokvintett – smakfullt framförd av Avantikvartetten och Jouko Laivuori – på ett åskådligt sätt in romantiken i musiken, medan Carlo Farinas hejdlöst festliga Capriccio stravagante bevisade att man kunde vara avantgardist även i början av 1600-talet.
I Jukka Tiensuus inledande Tombeau de Beethoven (1980) är alla toner Beethovens men, oavsett om det handlade om ljudbandet eller livemusiken, omstöpta på ett rätt dråpligt sätt. Musikalisk humor är dock en svår genre och så där värst roligt, alternativt högaktningsfullt, var det väl till syvende och sist ändå inte.
Modernistiska klassiker
Är då György Ligetis stråkkvartett nr 1 (Métamorphoses nocturnes) från 1953 en modern klassiker? Tveksamt, åtminstone inte i samma mått som till exempel Messiaens Kvartett för tidens ände, men bra musik är det inte desto mindre. Ligeti fortsätter här i mångt och mycket den av Bartók utstakade vägen – de verkliga modernistiska experimenten tog vid först ett decennium senare – och Avantikvartettens tolkning var fokuserad, intensiv och detaljkänslig.
Någon byråkrat på kulturministeriet tänkte av allt att döma till mer än normalt och då även övriga parter visade prov på avsevärd flexibilitet räddades Avanti!, åtminstone tillsvidare. Bra så. Även om man, av naturliga skäl, inte mera kan inneha samma musikpolitiska position som för 30 år sedan och alla idéer och konsertkoncept inte nödvändigtvis håller hela vägen fram är Avanti! fortfarande en fräsch fläkt i finländskt musikliv, som åtminstone inte jag vill vara utan.