Kroppen är ord
Jag funderar på kroppsdelar. Eller egentligen deras benämningar. Få se var vi hamnar till slut. Jag börjar med själva ordet kropp. Det ordet finns i nästan alla germanska språk i ungefär samma form och betydelse. I engelskan har ordet crop fått betydelserna ”sädesax” och ”skörd” och ”samling”. Den ursprungliga betydelsen torde vara nånting runt.
Det ytterst från latinet härstammande lånordet grupp hör också hit. På finska har man många ord för det som vi kallar kropp – ruumis, keho och vartalo. Ruumis kan betyda både levande kropp och lik. Ursprunget är osäkert. Enligt en teori är det fråga om ett forngermanskt lånord som i fornsvenskan skulle ha motsvarats av skrum i betydelsen ”tomt rum” eller nånting som tar plats. I dagens svenska skulle ordet ingå i verbet skrymma som ju också betyder att nånting tar plats. Vägen från skrum till ruumis kan verka lång, men det är i själva verket just såsom många forngermanska lånord har anpassats som lånord i fornfinskan. Vi kan nämna strand som har blivit ranta genom att fornfinnarna inte tyckte om många konsonanter i början av ett ord.
Det finska substantivet keho är en ny konstruktion. Just för att ruumis också kunde betyda ”lik” ville man på 1940-talet ha ett ord som med säkerhet betydde ”levande kropp”. Det hade att göra med kriget: man ville inte riskera förväxling mellan levande och döda soldater. Av ordet kehä, som betydde ”krets”, ”stomme” eller ”ram” skapade man avledningen keho. Ordet är därmed en nära släkting till verben kehottaa och kehittää, som ju betyder ”uppmana” och ”utveckla”. Men den betydelsemässiga släktskapen är kanske lite abstrakt.
Det tredje finska ordet för kropp är vartalo, en avledning av varsi som betyder ”stjälk”, ”skaft” eller ”stam”. Och det är väl en ganska bra beskrivning på det som bär upp vårt huvud. Och varför heter det just huvud förresten? Det ordet finns i alla germanska språk, även om engelskans head inte riktigt låter som tyskans Haupt eller danskans hoved. Men det är samma ord (möjligen också tyskans Kopf) även om uttalet är olika och bakgrunden lite oklar.
På finska heter huvud pää. Där har man tänkt lite annorlunda eftersom pää enligt Elias Lönnrot kan betyda hufvud, spets, topp, öfversta eller högsta delen, ända, fäste, början, ax, skaft, lynne, förstånd, snille, minne … Ja, ibland undrar man ju hur vi människor över huvud taget förstår varandra, när ett och samma ord bara på ett språk kan betyda nästan vad som helst.