Hurra, jag hade fel
De tre senaste åren har Finlands Eurovisionsäventyr slutat i besvikelse då bidraget slagits ut redan i semifinalen. Detta trots att förväntningarna varje år piskats upp till en känsla av att i år är vi något på spåret, i år kommer det att gå vägen. Det är knappast heller någon idé att tävla om man inte har den inställningen.
Yle tog dock i år (äntligen) konsekvensen av de klena Eurovisionsframgångarna, och beslöt sig för att testa en annan uttagningsprocedur. Saara Aalto utsågs enväldigt att representera Finland, och tittarna fick sedan tre bidrag att välja mellan. Förväntningarna var därför högt ställda på att vi i år äntligen skulle lyckas få fram ett riktigt starkt Eurovisionsbidrag. Därför blev det lite av en antiklimax när de tre låtarna presenterades. Monsters som röstades fram som vinnare var väl visserligen bättre än vanligt – men jag hade ändå förväntat mig mera. Men ett ännu större problem än själva låten var scenshowen som var rörig, saknade fokus och helt enkelt försökte för mycket.
Med UMK-versionen av Finlands bidrag i minnet hade jag därför mina tvivel på att man skulle få ordning på spektaklet till Lissabon, och domen i min förhandstippning blev dessvärre att Finland skulle missa finalen även i år. Det brukar ju gå så. Självtilliten brukar sluta i besvikelse.
Det här är bakgrunden till varför jag nu är tvungen att göra en pudel, en riktigt ordentlig sådan: Ja, jag hade fel. Jag hade fel om Saara Aalto och Monsters. Man hade visst fått ordning på det hela, scenshowen hängde samman (att slänga sig baklänges ner i sina dansares armar var en riktigt fin avslutning på en låt om att utmana sina rädslor). Men framför allt fanns det ett lugn och en säkerhet i framträdandet – Aalto sjöng väldigt bra. Jag hade fel, och det gläder mig.
Även Yle drar förmodligen en lättnadens suck över att Finland nu är i final. Att det behövdes göras något radikalt för att höja nivån på Finlands Eurovisionsbidrag stod klart, och årets metod var inte okontroversiell – framför allt inte bland alla de musiker som hunnit skicka in bidrag innan Yle inhiberade hela tävlingen i dess tidigare form.
Saaras finalplats kan ses som att Yle är på rätt väg. En rutinerad artist är A och O för att man ska gå vidare i den här tävlingen. Kanske kunde man kombinera en specialinbjuden artist med att välkomna låtförslag från låtskrivare? Det är inte svårt att komma på möjliga efterträdare till Saara (sök i kategorin framgångsrika inhemska popstjärnor). Hoppas bara någon av dem vågar ställa upp; Eurovisionen brukar anses vara en risk för karriären.
Yle vill knappast vinna den här tävlingen, det gör få tv-bolag för det är ett dyrt kalas. Men så lätt är det inte att vinna att vi inte kan ha ambitioner. Att få fram så anständiga bidrag att de lyckas ta sig till final är varken att lägga ribban orimligt eller riskabelt högt.
Det är bara att göra en pudel – Saara Aalto gick vidare till final i Eurovision Song Contest. Farhågorna kring scenshowen kom på skam.
MALIN SLOTTE