Tysk och österrikisk inbördes beundran
KONSERT Helsingfors stadsorkester i Musikhuset 9.5. Dirigent: Robert Treviño. Solist: Nikolaj Demidenko, piano. Schönberg, Weber, Brahms.
■ Efter jobsposter som en strejkande motor i dirigentens plan och ett delvis undermåligt stämmaterial i solokonserten kom Helsingfors stadsorkester ändå till skott med en på många sätt engagerande om än, typiskt nog i dessa tider, sekulär Kristi himmelsfärdsafton-konsert.
Själv hade jag programmerat C.P.E. Bachs oratorium Die Auferstehung und Himmelfahrt Jesu men ett tyskt, och snäppet österrikiskt, tema återfanns även här och därtill ett genomtänkt sådant. Arnold Schönberg var en stor beundrare av Brahms, som i sin tur beundrade Carl Maria von Weber som en av huvudarkitekterna bakom den tyska romantiken.
Man glömmer lätt att Weber har en avsevärd instrumental produktion bakom sig innan de berömda sena operorna. Pianokonserterna avslöjar dessutom vilken fenomenal pianist han måtte ha varit och det är inte svårt att skönja en estetisk utvecklingslinje från Webers konserter via Mendelssohns till Saint-Saëns.
Estetiken stavas en i det närmaste outsinlig posititiv energi jämte en ogenerad virtuositet och det råder inget tvivel om att det är pianot som står i centrum. Ett problem med de alltför sällan spelade två Weberkonserterna är den knappa durationen (ca 20 minuter) och liksom Mendelssohns konserter borde de framföras tillsammans eller i kombination med något av herrarnas snärtiga konsertstycken för piano och orkester.
Brahmska energier
Programhelheten tillät dock inga dylika utsvävningar för förträfflige Nikolaj Demidenko, som snällt fick nöja sig med tvåan (1812). Demidenko har skivinspelat Webers verk för piano och orkester och även om han kanske inte hade sin allra bästa kväll – de inledande harmonierna föreföll konturlösa och pedalbruket ställvis väl ymnigt – presterade han ett mestadels inlevelsefullt spel.
HSO-musikerna förföll däremot till sin skötesynd i den klassiska och förromantiska repertoaren när dirigenten inte är på dem som en hök; ett momentant slappt och klangligt diffust spel. Stråkarna var, liksom i Weber, onödigt talrika i Brahms fjärde symfoni, men här var det sannerligen inte tal om någon slapphet. Energierna flödade genom det strikta symfoniska bygget och finalen lyfte till nära nog monumentala höjder.
35-årige amerikanen Robert Treviño dirigerade Brahms utantill och man kunde bara beundra hans djupa insikt i partiturets bokstav och anda samt hans otvunget lediga, men av allt att döma effektiva, sätt framför orkestern. Plastiken var uttrycksfull och klar och vänster hand användes till just det den är avsedd för: frasering och nyansering.
Schönbergs Fem stycken för orkester (1909), som på ett fascinerande sätt vacklar mellan den gamla (tonala) och nya (atonala) världen, var ingen lätt match och visst hade ytterligare en repetitionsdag gjort susen. Musiken känns på sätt och vis dock skräddarsydd för HSO, tolkningen levde och andades på ett emotionellt övertygande sätt och många viktiga detaljer satt redan nu på sina rätta platser.